GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sofia Nerbrand: Vem är det som kör egentligen?

Stefan Löfven ser ut att kunna bli vald till statsminister igen. Men att regera landet blir svårt.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 5 juli 2021 • Uppdaterad 5 juli 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.
Riksdagens talman Andreas Norlén håller pressträff med Stefan Löfven (S) och kommer föreslå honom för riksdagen som statsminister.
Riksdagens talman Andreas Norlén håller pressträff med Stefan Löfven (S) och kommer föreslå honom för riksdagen som statsminister.
Foto: Stefan Jerrevång/ TT

Vilken rödgrön röra det blev. Vänsterpartiet utlöser en regeringskris genom att deklarera att det inte längre har förtroende för en socialdemokratisk statsminister. Liberalerna tar snabbt chansen att hoppa av januarisamarbetet i förtid och byta sida. Nu lämnar också Centerpartiet avtalet och går i ”konstruktiv opposition”, men ger ändå Stefan Löfven (S) nycklarna till Rosenbad – om han lovar att genomföra tre krav om arbetsrätten, strandskyddet och skogen.

Det ska finnas en överenskommelse mellan regeringen och C hävdar partiledaren Annie Lööf, men regeringspartiet Miljöpartiet säger nej till kraven och språkrören menar att det inte alls finns något handslag. Och på måndagen var Stefan Löfven svävande huruvida och hur Centerpartiets krav ska tillgodoses. Det får bli en senare fråga. För hans enda mål, som en sann socialdemokrat, är just nu att säkra regeringsmakten – igen.

”Att S kan regera vidare, trots alla sina tillkortakommanden, är i sanning osunt.”

Och han ser ut att kunna bli vald till statsminister på onsdag – om inte den före detta vänsterpartisten Amineh Kakabaveh röstar nej. Hon ställer toksocialistiska villkor, bland annat att förbjuda välfärdsföretag att gå med vinst.

Dessutom kan man med fog ställa frågan varför de centerpartistiska riksdagsledamöterna ska släppa fram Stefan Löfven om han inte kan garantera att regeringen lever upp till deras tre krav. C är ett liberalt och borgerligt parti, trots allt.

Snacka om rödgrön röra.

Plus att statsministeromröstningen är den enkla manövern i det politiska spelet. För Stefan Löfven har inte längre ett sakpolitiskt regeringsunderlag. Januariavtalets 73 punkter och ambitionen att göra upp om statsbudgeten mellan S, MP, L och C är borta.

I stället ska Centerpartiet lägga fram sitt eget budgetförslag, liksom det kaxiga Vänsterpartiet som inte längre tänker acceptera att ”användas av socialdemokratin som röstboskap” som partiledaren Nooshi Dadgostar uttryckte saken i sitt Almedalstal i söndags. Och mycket talar för att Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna – och kanske även Liberalerna – kan skapa majoritet för en högerbudget för nästa år.

Hur Stefan Löfven ska få igenom sin politik står alltså skrivet i stjärnorna.

Så vem är det som kör egentligen? ”Huh, det är ju jag som kör” svarar Långben när han i själva verket äter middag i godan ro med Musse Pigg och Kalle Anka. Likheterna finns med Stefan Löfven i Sagerska palatset. Och alla som sett Disneyklassikern på julafton vet hur stökig nerfärden blir för husvagnen när den som borde sitta i förarsätet har hakat av sina vänner.

Nu väntar en turbulent och osäker politisk höst. Och står Stefan Löfven vid sitt ord och avgår om han inte får igenom sin budget så har den skakiga färden varit i onödan. Hans ministär har inte imponerat hittills och lär bli ännu mer impotent framöver.

Sverige har fortfarande stora problem med pandemin – förvisso har den lugnat ner sig nu, men deltavarianten kan mycket väl ställa till med stor oreda efter sommaren. Därutöver behöver utanförskap, grov kriminalitet, långtidsarbetslöshet, vårdköer, pessimism och en lång rad andra utmaningar tacklas. Att skjuta det på framtiden är förenligt med stora kostnader för alla i vårt samhälle.

Det renaste hade varit att hålla ett extra val i september i stället så att väljarna hade kunnat ge sin syn på alltifrån regeringsfrågan till hur sakfrågorna borde hanteras.

Sverige må få en statsminister på plats igen denna vecka, men på alla andra sätt är utfallet av misstroendedebaclet och upplägget inför framtiden mycket dåliga: En mycket svag politisk ledare, en rödgrön regering utan parlamentariskt stöd för sin sakpolitik, ett vänsterparti som flyttat fram positionerna samt att det inte längre finns några liberala motvikter i konstellationen. Dessutom har relationerna mellan de forna alliansvännerna försämrats ytterligare.

Och att S kan regera vidare, trots alla sina tillkortakommanden, är i sanning osunt.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.