Sossarna bryts av knäckfråga
När Philip Botström, mångårig ordförande i SSU, intervjuas i Expressen (30/7) om sin hemstad Filipstad säger han: ”Nu befinner man sig i en situation som är hopplös. Det är inte bara andra kommuninvånare som drabbas av nedskärningar, utan även de som har kommit till Filipstad. Man kan inte tänka: 'Det löser sig, finns det hjärterum så finns det stjärterum'. Det funkar inte så”.
Just situationen i mindre och mellanstora svenska städer i bygder med svag eller negativ befolkningstillväxt var något som länge negligerades i debatten. Men det som till början sågs som en bra ekonomisk plan, där staten betalade för mottagandet och kommuner kunde fylla tomma bostäder, har nu förvandlats till larm om att kostnaderna för socialbidrag skjuter i höjden samtidigt som tidigare invånare fortsätter att flytta. Befolkningen byts ut snabbt, som Filipstads integrationsansvarige konstaterade i ett uppmärksammat reportage i SVT:s Uppdrag granskning.
Det brukar heta att grupp inte ska ställas mot grupp. Men i verkligheten är det så att när det kommer till offentliga insatser och resurser kommer grupp att ställas mot grupp – eller ännu tydligare: individer mot individer. Läggs stora insatser på unga män, med osäker bakgrund och låg utbildning, kommer det betyda att det finns mindre möjligheter att hjälpa andra människor i behov. Unga män är också som grupp betraktat mer brottsbenägna, vilket sätter press på polis och sociala myndigheter på flera sätt. Det är också svårt, och vid en viss gräns omöjligt, att åstadkomma ”integration” om det finns för många nyinvandrade och för få etablerade svenskar i ett område, en stad och en kommun.
Det är i sig ingen avancerad vetenskap, men eftersom fokus i svensk politik under lång tid inte låg på sakfrågor och nykter analys sågs som en riskfaktor att utsätta allmänheten för så odlades istället en polarisering från flera håll.
Nu har konfliktlinjen kring integration och migration flyttat in i partierna. I huvudsak är det en bra sak, om än senkommet. Det leder förstås fortfarande till pastejkastning och etikettklistring – en svensk specialitet – men i längden måste demokratin möta dessa frågor för att överleva.
Botström förklarar att SSU ser ett behov av att reformera asylrätten och att flyktingkrisen 2015 var ett tydligt exempel på varför: ”Om man tittar på kriget i Syrien var det sällan kvinnor, sjuka och barn – de som är i störst behov av hjälp – som kom till Sverige.”
Det budskapet är inte nytt. Men det har inte kommit från S-håll.
Botström kan förstås inte låta bli att ge en politisk känga åt borgerliga ungdomsförbund som ”vill ha en fri migration, men man verkar inte bry sig om att de som kommer hit”, men det får anses tillhöra det politiska spel som Botström själv stämplar som hyckleri.
Det intressanta är att SSU-ledaren drar den nya konfliktlinjen mot SD och M i ekonomiska frågor. Och där siktar Botström in sig på att Centerpartiet måste förändra sin ekonomiska politik för att fortsätta hänga med S: ”Om Centern väljer att gå tillbaka till M och närmar sig SD för att det är viktigare att människor ska tjäna en massa pengar, så får det stå för dem.”
Det blir till ett närmast komiskt schackspel med politiska pjäser. Men det riktigt intressanta är att notera hur intensivt det nu inom socialdemokratin funderas över hur man ska vinna tillbaka traditionella väljare som aldrig svalt migrationspolitiken utan istället gått till SD. En stor del av dem är samtidigt sådana som supportar höga skatter och stor offentlig sektor. Vass nationalistvänsterretorik kan användas för att vinna tillbaka dem, förenklat ungefär så här: begränsa invandringen, hjälp utsatta på plats, och låt de rika ska betala mer. Att det växer upp lokala små vänsterpartier som fångar upp den väljarskaran har satt fart på tankebanorna inom S-leden. De missnöjda söker svaret på hur ska S bli något mer än det storstads- och akademikerparti som det håller på att omvandlas till. Och hur ska man lyckas med reptricket att tilltala båda grupperna?
