Stoppa tonårstjuvarna
Nästa vecka inleds en rättegång mot två ungdomar som står åtalade för att ha rånat ett antal unga i Uppsala på kläder och mobiler, ibland under knivhot. Polisens utredning drog dessvärre ut på tiden på grund av resursbrist, vilket gjorde att den ene – som bara var 15 år när han greps och därmed gick fri – kunde fortsätta att begå brott (P1 Morgon 24/3).
Först när åklagaren Liselotte Herschend fattade beslut om att anhålla honom vidtog socialtjänsten åtgärder. Han placerades i ett HVB-hem i en annan del av Sverige i september och omhändertogs i februari enligt LVU, lagen om vård av unga.
Till en början fick killen bara en så kallad ungdomscoach genom socialtjänsten, men åklagaren menade att det inte var nog eftersom många av brotten begicks på sommarlovet eller efter skolan. Dessutom förhindrade inte åtgärden gärningsmannen från att gå kvar i samma skola som offren och röra sig fritt, sa hon.
Röra sig fritt? Man får tårar i ögonen. Så makalöst tafatt! Ett sådant svek... Detta betydde ju dels att fler unga kunde rånas, och dels att färre vågade berätta om det och få upprättelse.
"Så länge de får gå kvar på samma skola blir det svårt att få målsägande att vilja medverka, för om du riskerar att möta dem på stan dagen efter du har polisanmält vågar du kanske inte det", sa Herschend.
Dessvärre är fallet från Uppsala inte unikt. Medierna skriver återkommande sådant som "den tredje gärningsmannen är bara 14 år och släpptes efter förhör", "15-åringen har sedan tidigare släppts av åklagaren, dels med tanke på hans ungdom" eller "15-åringen greps av polis och satt sent på lördagskvällen i förhör. Han släpptes sedan på fri fot".
Förra året greps en 15-åring misstänkt för att ha rånat och misshandlat tio unga, men han släpptes – och fortsätta råna. "En 15-åring blir normalt inte häktad för rån, utan det krävs i så fall ännu allvarligare brottslighet", förklarade åklagare Pontus Klang (Mitti 24/10).
Kanske är det denna flathet som gjort att rån och våldsbrott mot barn har mer än fördubblats de senaste åren och att förövarna ofta är unga samt att det är råare än förr. "Man filmar med sin Iphone. Man spottar, rispar med kniv och urinerar i offrets mun", berättade regionpolischef Carin Götblad.
Inrikesminister Mikael Damberg (S) reagerade till synes kraftfullt när polisens rapport kom och menade att sociala myndigheter borde nyttja sin rätt att tvångsomhänderta barn. "När polisen ser den här typen av brottslighet måste socialtjänsten runtom i kommunerna vara på tårna med tidiga insatser" (TT 13/2).
Men är det mer än snack? Socialstyrelsen fick i november i uppdrag av regeringen att lämna förslag på hur det ska bli möjligt att ge till exempel en kontaktperson utan samtycke av föräldrarna (14/11). Förslagen känns dock milda och ska lämnas först i december – och sen göra hela, långa resan med remisser och möten tills de en dag möjligen, kanske, eventuellt blir verklighet.
Politikerna behöver rappa på. Om de inte agerar är de snudd på medskyldiga.
- Lagar behöver ändras så att även unga brottslingar kan frihetsberövas och bestraffas. Straffen bör bli kännbara och avskräckande.
- Polisen borde få mer resurser så att det finns tid att utreda.
- Vittnen måste skyddas, kanske via anonymitet.
- Socialtjänsten behöver öka trycket och få kraftfullare verktyg än ungdomscoacher och samtalsterapi.
- Redan i förskolan måste barn som kan hamna snett fångas upp. Det bästa är om unga aldrig kommer in i kriminaliteten över huvud taget.
Listan över insatser kan göras lång, men viktigast är att den betas av och inte blir liggande medan våra politiker lallar iväg och ägnar sig åt kulturstöd och familjeveckor.
Inget barn ska behöva vara rädd för att få en kniv mot strupen bara för att hen har en dyr jacka.
I ett fritt samhälle befrias de oskyldiga medan rånarna buras in.
Carolin Dahlman
.
.
