Malin Lernfelt: Stoppa välfärdstjuvarna
Sverige har ett generöst offentligt välfärdssystem. Ingen kan hävda något annat. Den som tagit del av vittnesmål om chockartade räkningar för förlossningar eller annan sjukvård i USA, hur funktionshindrade har det i delar av Sydeuropa eller hur fattigdomen ser ut i öst tackar ofta sin lyckliga stjärna för att han eller hon lever just här och omges av ett gemensamt socialt skyddsnät.
Att vi kan ha det så beror endast på att många människor över hela landet varje dag går upp och går till jobbet, arbetar och betalar en avsevärd del av sin inkomst i skatt. Andra bygger företag som genererar stora intäkter till den gemensamma skattkistan. Det är ett hårt slit. Men om inte tidigare, så inser de flesta när livet drabbar en själv eller ens närstående att det är värt det.
Samtidigt försvinner varje år nästan 4 miljarder kronor ur systemet på ett oriktigt sätt, enligt Sveriges kommuner och regioner. Varje gång någon begår ett välfärdsbrott och tillskansar sig pengar utan att egentligen har rätt till det, är det en stöld från oss alla. En stöld som drabbar människor som inte får den hjälp de behöver för att resurserna inte räcker till. Att motverka och lagföra individer som ägnar sig åt välfärdsbrottslighet måste därför ses som grundläggande, av såväl kommuner och regioner som av staten och hela rättssystemet. Så är det sällan.
”Varje gång någon begår ett välfärdsbrott och tillskansar sig pengar utan att egentligen har rätt till det, är det en stöld från oss alla.”
I själva verket är det ytterst få välfärdsbrott som klaras upp. Många utredningar fastnar hos polisen som inte prioriterar bedrägerier.
Enligt Försäkringskassans statistik polisanmäldes till exempel 3 624 fall 2022 där myndigheten hade ett underlag som visade på medvetet fusk. Av dessa lades 2 208 fall, alltså 60 procent, ned.
Liselotte Westerlind, verksjurist vid Ekobrottsmyndigheten och utredningssekreterare vid flera statliga utredningar om välfärdsbrott, menar att det vore klokt att lägga en del av dessa utredningar någon annanstans, just eftersom de i alltid kommer att knuffas åt sidan när polisen behöver ökade resurser till brott som skjutningar (DN 20/3).
Westerlind pekar även på att det är ett stort problem att samarbetet mellan och möjligheterna att dela information mellan myndigheter om misstänkta brott brister. Samma slutsats framkommer även i den rapport om välfärdsbrott mot kommuner och regioner från Brå, Brottsförebyggande rådet, som publicerades förra året.
Om man långsiktigt vill värna den offentliga välfärden och alla som är i behov av dess insatser – vilket i princip är alla medborgare i olika skeden av livet – måste ambitionen och möjligheterna att lagföra dem som stjäl pengar öka. Myndigheterna måste få ökade rättigheter att dela information. Kommuner och regioner måste agera mer aktivt. Till exempel genom att som Sollentuna kommun placera personal som i hemlighet loggar personal när det finns starka misstankar om att en utförare inom hemtjänsten inte utför det arbete de får betalt för.
Initialt resurskrävande, men i längden nödvändigt för att sätta stopp för tjuveriet.
Lyckas vi inte hindra välfärdsbrottsligheten riskeras förtroendet och legitimiteten för hela det offentliga välfärdssystemet. Det vore djupt olyckligt.
