Annons

Storvulenheten blir knäcken för SD

När SD:s maktambitioner sträcker sig lika långt som en gångs socialdemokratins kommer det att slå tillbaka mot ett parti som vill vara fotfolket språkrör.
Ledare • Publicerad 28 februari 2020 • Uppdaterad 1 mars 2020
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Drömmer om att dirigera samhället.
Drömmer om att dirigera samhället.Foto: Anders Wiklund/TT

Linus Bylunds (SD), nytillträdd ledamot i SR, SVT och UR:s ägarstiftelse, uttalande om att enskilda journalister ska straffas för när inslag eller artiklar fälls för opartiskhet (Expressen 27/2) har fått stark kritik från många håll. Moderatledaren Ulf Kristersson skriver på Facebook: ”Att inte ge sig på enskilda journalister med repressalier är en grundbult för mediernas oberoende.”

Bylunds yttrande vittnar om att SD har storvulna politiska ambitioner som sträcker sig in även på medieområdet. För man får anta att det Bylund uttalar är en slags partilinje – men med SD vet man inte. Partiet är luddigt och yvigt i många frågar, Jimmie Åkesson verkar emellanåt styra med järnhand och i andra lägen bara låta folk i partiet köra bäst de vill för att se om det bär eller kraschar.

Annons

Viktor Barth-Kron gör i Expressen en analys av Bylunds påfund och menar att uttalanden och tendenser av det här slaget i hög grad påverkar borgerlighetens möjlighet att regera, när SD utgör ett nödvändigt stöd och dessutom är så stort. Det äger sin absoluta riktighet. Det är klart att ju större ett parti är desto mer inflytande få man anta att det har och rena bylundska demokratiska tosserier kan inte Moderaterna och Kristdemokraterna förknippas med.

Barth-Kron ser däremot att det inte att Bylunds utspel utgör något större hinder för SD:s väljare, de ogillar ändå etablerade medier i allmänhet och Public Service i synnerhet. ”Bland SD:s befintliga sympatisörer lär det knappast bli något ramaskri.” Det är möjligt att han har rätt. Men det finns något annat med SD också: att partiet tar sig självt på så stort allvar.

Det räcker inte med Jimmie Åkessons imitation av en statsman (alla på den nivån är skådespelare, en del skickligare än andra, Fredrik Reinfeldt gick från granngosse till statsminister på en valrörelse). Mattias Karlsson ska i sin nya tankesmedja forma ett stort nationalkonservativt samhällsprojekt. Och Linus Bylund ska styra upp medier och journalister, samtidigt som partiet försökt etablera egna medieplattformar med varierande framgång.

Det hela påminner inte så lite om ett annat parti med stora samhälleliga ambitioner. SD vill bli ett slags nya tidens socialdemokrati, med fotfolket som alibi för de egna maktambitionerna. Alla delar av samhället berörs självklart då. Och det är inget nytt. Allra minst när det gäller medierna. Det var en socialdemokratisk kommunikationsminister, Olof Palme, som vägrade gå Radio Syd till mötes med tillståndsgivning och istället såg till att stärka etermediemonopolet med en piratradiolag och sätta chefen för Radio Syd, Britt Wadner i fängelse. (SR 17/1 2006) Socialdemokratins historiska arv när det kommer till mediemångfald och försvar därav är inte alltför vackert.

Det sverigedemokratiska stora projektet må vara spännande för de inblandade, som nu är etablerade i den politikerklass som de en gång gav sig in för att utmana. Precis som SD en gång underskattades har de nu snarast kommit att överskattas. Så imponerande är inte partiets samhällsplan och politiska strategi. Folk i allmänhet vill ha ordning och reda och valuta för pengarna men inte en politisk överhöghet som lägger på en stor samhällsvision med sig själva som arkitekter. SD:s allt högre svansföring når självförhävelsens höjder. Det någonstans när de som säger sig uttala folkets vilja själva befinner sig på toppen som utförslöpan kan påbörjas, enligt gammalt hederligt Animal Farm-koncept. Fråga närmaste statsminister – heter han Napoleon? – hur fort och långt ner det kan sjunka.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons