Struntar vänstern i de brottsutsatta och rädda?

”Partiet är rasistiskt, föraktar människor och producerar otrygghet”, röt Mikael Persson (V) efter regionfullmäktige, som svar på min fråga om varför de inte kunde delta i tisdagens blocköverskridande samtal med Region Skånes partier enbart för att Sverigedemokraterna fanns med i rummet.

”Delar av de inbjudna partierna ökar otryggheten i samhället snarare än minskar den”, svarade regionrådet Sara Svensson (V) på inbjudan. Till tidningen sa hon nyligen att hon var skeptisk till att diskutera trygghet "med partier som SD som piskar upp motsättningar i samhället”.

Men vad är då Vänsterpartiets egen lösning – mer än att vresigt sura och klaga på andra från bänken?

I september skrev tio vänsterpartister en artikel med fokus på tidiga insatser, exempelvis att fånga upp barn som behöver särskilda insatser. Andra förslag var att ”bryta destruktiva machonormer” och att stärka avhopparverksamheten .

I ett debattinlägg från 2018 skev vänsterpartisterna Nooshi Dadgostar och Hanna Thomé om tolv förslag för att bekämpa och förebygga uppkomsten av grov kriminalitet. Bland idéerna fanns ”gratis” kulturella aktiviteter, jämställdhetskurser i skolan och klassisk röd politik om att ta från de rika och ge till de fattiga.

Liksom många andra hänvisade de till forskning som visat att strängare fängelsestraff inte minskar brottsligheten, men svarade inte på vad alternativen är.

Linda Snecker Westerlund, V:s rättspolitiska talesperson, talar ofta emot att skärpa straff. När hon debatterade straffrabatten för unga i Aktuellt med Johan Forssell (M) var hennes argument att det här är en svensk rättstradition och ”ungdomars hjärnor är inte tillräckligt utvecklade”, varvid Forssell svarade: ”antingen är det så att de här personerna befinner sig i fängelse eller ute på gatorna” (17/).

Ja, utvecklad eller inte kunde den där hjärnan ändå komma på idén att stjäla, våldta eller misshandla. Ska vi se förbi det? Ska vi finna oss i att fler drabbas bara för att vårda en förlegad rättstradition?

Landets poliser tycker i varje fall inte så. Häromdagen presenterade Polisförbundet en undersökning om vilka åtgärder de vill se för att bekämpa gängbrottsligheten. 46 procent ville ha slopad straffrabatt och 55 procent slopad mängdrabatt. Hanif Azizi, områdespolis i Rinkeby, berättade att ”de kriminella till och med skrattar åt oss, vårt samhälle och våra lagar” (SVT 19/9).

Hmmm. Den som blir offer skrattar dock inte.

Jag menar inte att förebyggande insatser eller ”mjuka tag” är meningslösa – tvärtom – men de räcker inte. Långt ifrån. Dessutom ligger vänsterns fokus ofta på att brottslingarna är offer. De har råkat födas i fel familj, i missbruk, misslyckats i skolan eller varit så fattiga att de tydligen blev tvingade in i kriminalitet.

I skolan vill V exempelvis ha fler kuratorer, trots att det som verkligen behövs är ökade krav, mer disciplin, kunskapsfokus och fler lärare.

Alla har ju ett val. Alla har eget ansvar. Visst kan vi hjälpa, men den dag någon kränker en annan människa ska hen känna av att detta inte accepteras. Vänsterns huvudet-på-sned-linje blir för svag, den biter inte.

Enligt Alliansen inleddes samtalen i Skåne då ”allt fler vittnar om att oron sprider sig i samhället, att det berör fler”. Antalet våldsamma incidenter i kollektivtrafiken har ökat. Även vården upplever mer hot och våld.

”Med tanke på allt som hänt, inte minst skjutningar i Malmö och nu explosionen i Kristianstad, är det viktigt att vi ser till att inte Skåne hamnar i en situation där man bara pratar om otrygghet. Vi vill inte att företag pratar om att de inte vågar etablera sig här och tillväxten blir negativ”, sa regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M).

Men i det samtalet vill inte V vara med, eftersom SD ska vara där. De tycks alltså inte särskilt oroliga över otryggheten.