Annons

Sverige – det högbeskattade fattighuset

LO kräver skattechock för Sverige. Hur vore det i stället om fackförbundet frågade sig var alla skattepengar tar vägen?
Publicerad 16 maj 2021 • Uppdaterad 17 maj 2021
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Har vi inte nog med skatter som det är?
Har vi inte nog med skatter som det är?Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Häromdagen presenterade LO en ny skattepolicy med en lång lista över nya pålagor de anser måste återinföras eller höjas: ny förmögenhetsskatt på sikt, ny fastighetsskatt, ny arvsskatt, skatt på gåvor över 50 000 kronor, höjd skatt på högre inkomster. Samtidigt ska de populära rut- och rotavdragen avskaffas.

”Varför saknas det ständigt skattepengar i högskattelandet Sverige?”

Av listan att döma skulle man kunna tro att Sverige är något slags lågskatteland i skriande behov av nya skatteintäkter. Men är det någonting det inte råder brist på i Sverige är det skatter.

Annons

I en internationell jämförelse tillhör Sverige toppligan när det kommer till skattetryck. År 2018 hade Sverige det fjärde högsta skattetrycket inom OECD. Vårt skattetryck ligger på 42,6 procent, vilket är cirka 10 procentenheter högre än genomsnittet bland OECD-länderna. En vanlig polis eller sjuksköterska betalar mer än halva sin lön i skatt, när arbetsgivaravgifter och skatter på konsumtion räknas in. Marginalskatterna är fortfarande mycket höga.

Att höja skatterna ytterligare på kapital, jobb och företagande gynnar inte svensk tillväxt och konkurrenskraft och inte heller välfärden på lite längre sikt. Välståndsutvecklingen är helt beroende av att företag och entreprenörer har goda villkor så att det växer fram nya företag, arbetstillfällen och skatteintäkter.

I stället för att leta med ljus och lykta efter nya pålagor borde LO intressera sig för var våra skattepengar tar vägen. Varför saknas det ständigt skattepengar i högskattelandet Sverige?

Ta biståndet till exempel. Trots att Sverige är ett litet land i norra Europas utkant med blott tio miljoner invånare har politikerna tilldelat oss rollen som världssamvete, ett arv från Olof Palmes dagar. Lilla Sverige är den sjätte största finansiella bidragsgivaren till FN-systemet. Hur rimligt är det?

Biståndet uppgår i år till 46,8 miljarder kronor. Häromåret växte det så kraftigt att Sidas generaldirektör Carin Jämtin ansåg att det skulle bli en utmaning att göra av med alla pengar.

I biståndspolitiken finns också rena absurditeter. Flera länder har på senare tid fryst eller minskat biståndet till Palestina på grund av uppgifter om korruption och att medel går till att avlöna terrorister. Inga allmänna val har hållits på varken Västbanken eller Gaza sedan 2007. Vad gör då Sverige? Regeringen beslutade förra året om en ny femårig strategi för det palestinska biståndet med en prislapp på 1,5 miljarder kronor som en klapp på axeln.

Och på hemmaplan hittar politiker och tjänstemän på det ena absurda utgiftsområdet efter det andra. Häromåret var det hundratals miljoner skattekronor som skulle brännas på bidrag till elcyklar. Det delas ut miljoner och åter miljoner i projektbidrag till allt från klimatångestterapi till hur klimatpolitiken påverkas negativt av traditionellt maskulina normer.

”Den mångårige socialministern Gustav Möller (S) förkunnade att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Det är ett arv LO borde återanknyta till i stället för att propsa på att det barnbarn som får en slant från farmor och farfar ska betala in gåvoskatt.”

I arbetarrörelsens barndom sjöng man i förstamajtågen om hur ”vi under skatter digna ner" och den mångårige socialministern Gustav Möller (S) förkunnade att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Det är ett arv LO borde återanknyta till i stället för att propsa på att det barnbarn som får en slant från farmor och farfar ska betala in gåvoskatt.

Anders Gustafsson är ledarskribent

Anders GustafssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons