Carolin Dahlman: Ta eget ansvar – för Sveriges skull

Det är faktiskt helt omöjligt för politiker och tjänstemän att med sådant som regler, lagar, bidrag eller sanktioner styra människor "rätt" i varje detalj. För att Sverige ska fortsätta fungera behöver vi – var och en av oss – bli vuxna i rummet. Ju fler som beter sig som hjälplösa bebisar, desto svagare blir vi som individer och grupp.

Jag blev därför glad när jag läste hur polisen i Bromölla och Sölvesborg på Facebook nyligen uppmanade föräldrar att hålla koll på sina barn apropå att det under sommaren ofta blir vanligare att unga är inblandade i skadegörelser, buskörningar och narkotikabrott. Poliserna påpekade att de visserligen finns närvarande – tillsammans med fältarbetare och nattvandrare – men att de även vill att föräldrar "kanske besöka platserna där ungdomarna hänger och tänker efter om det är en lämplig plats för mitt barn att vara på" (15/8). Ja, kanske det? Uppfostran är trots allt främst vårdnadshavarnas ansvar, inte kommunens eller statens.

Ett annat område som föräldrar bör ta större del av är hur barnen beter sig mot andra Tyvärr kommer många av dem som börjar skolan nu i dagarna att drabbas av mobbing. Allt fler elever blir mobbade, enligt SCB. Läsåret 2013/2014 svarade 12,6 procent av 11-15-åringar att de blivit mobbade de senaste månaderna, men under 2017/2018 hade andelen stigit till 19,4 procent (2/10). En tredjedel av världens unga blir mobbade online, enligt Unicef (4/9).

Det talas inte sällan om att ansvaret för detta ligger på regeringen, myndigheter, skolan eller internetföretagen. Men faktum är att föräldrar har den yttersta makten över hur deras barn behandlar sina medmänniskor – om det är med respekt eller förakt.

Vad gäller att skaffa sig ett jobb, en karriär och en försörjning kan det naturligtvis underlättas via statligt finansierad utbildning, krav på ansträngningar av bidragstagare, subventionerad sysselsättning och en väl fungerande arbetsförmedling, men i grunden är det var och ens ansvar att lägga manken till.

Enligt samma logik kan ens hälsa förbättras via bättre sjukvård, satsningar på forskning eller införande av sockerskatt, men även här kan man inte luta sig tillbaka och vänta på att bli omhändertagen. De flesta kan göra smarta val i mataffären och snöra på sig ett par sköna skor och gå på promenad. Det är inte dyrt eller omöjligt; det finns inget att skylla på.

För ett år sedan berättade några överviktiga om att de dragit sig för att söka vård då de fått oombedda råd för hur de skulle gå ner i vikt. Det talades om att sjukvården var fördomsfull, diskriminerande och "inte så snäll mot tjocka". En forskare berättade att tjocka kände sig kränkta tre gånger så ofta som smala i sjukvården (P4 26/8). Men faktum är att övervikt kan leda till olika sjukdomar, och att vi många gånger själva kan styra över det, så varför skulle inte läkare ta upp en sådan aspekt?

Naturligtvis kan försvårande omständigheter påverka allas liv från tid till annan. Jag har personligen varit både luspank, arbetslös och överviktig; jag vet att alla kan tappa kontrollen. Men jag vet också att alla kan återta den och därmed må bättre, och att majoriteten vinner på att släppa offertankar och se sig själva som kapabla. Det är inte alltid lätt att kliva genom livet, men det är sällan omöjligt om man har rätt inställning och om vi hjälper varandra.

För varje smart val vi gör blir vi än starkare, och för varje smart val formar vi ett harmoniskt samhälle som är härligt att bo i. Motsatsen är sämre.

Carolin Dahlman