Annons

Patrik Oksanen: Ukraina, det första offret i det ryska imperiets återkomst

Om Vladimir Putin uppnår sina mål i Ukraina finns all anledning att frukta en fortsättning av rysk imperialism. Alla svenska partiledare måste nu förstå allvaret och rusta Sverige.
Patrik OksanenSkicka e-post
Ledare • Publicerad 25 februari 2022
Patrik Oksanen
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.
Svensk politik har haft förtvivlat svårt att förstå brådskan med upprustningen av vår försvarsförmåga. Nu borde alla begripa hur bråttom det är.
Svensk politik har haft förtvivlat svårt att förstå brådskan med upprustningen av vår försvarsförmåga. Nu borde alla begripa hur bråttom det är.Foto: Mikhail Metzel

Rysslands upptrappning av det åtta år långa kriget mot Ukraina har chockat många för sin omfattning och brutalitet. Samtidigt har vägen hit varit tydlig. Putins tal i München 2007, cyberkriget mot Estland senare samma år, kriget mot Georgien 2008, illegala annekteringen av Krim 2014 och inledandet av kriget i östra Ukraina och sedan insatsen i Syrien har pekat i tydlig riktning.

Putin vill återställa det ryska imperiet, skapa en ny säkerhetsordning som bygger på den starkes rätt och för att uppnå det är Ryssland att ta till militärt våld och använda hög grad av brutalitet. Riskaptiten är mycket större än vad vi i väst har kunnat föreställa oss. I somras lät Putin publicera en essä där han kraftigt förvred historien för att argumentera att Ukraina tillhör Ryssland. Ukraina har enligt Putin inte någon rätt att existera som en egen stat.

”Ukraina vet att deras bästa chans att överleva som en suverän stat är att göra som Finland 1939, att orsaka fienden så omfattande skador att självständigheten räddas.”
Annons

Den militära operation som inleddes under torsdagen har byggts upp under en lång tid. De militära förberedelserna för ett storanfall gjordes stegvis under 2021. Det politiska spelet att överlämna orimliga kravlistor var ett sätt att bygga inhemsk krigsstöd. Tidpunkten är också väl vald. I det lilla perspektivet så är det precis efter OS och det sker samtidigt medan Ryssland är ordförande i FN:s Säkerhetsråd vilket upphör den 1 mars.

I det större perspektivet händer det när den relativa militära överlägsenhet regionalt är som störst. De ryska rustningarna har varit kraftfulla de senaste tio åren medan väst och Ukraina kommer att närma sig militärt ju längre tiden går. Lägg till en välfylld valutareserv för Ryssland och att Kreml bedömde att väst skulle vara svaga och splittrade.

Det första dygnets strider i Ukraina visar ett brett ryskt anfall med riktning mot Kiev tillsammans med omfattande bombanfall för att slå ut Ukrainas luftförsvar och militära infrastruktur. Intrycket hittills är att Ukrainas försvarsvilja är mycket hög och att landet lyckas bita ifrån. Här kan Putin ha gjort en ödesdiger felkalkyl på motståndet. Ukraina vet att deras bästa chans att överleva som en suverän stat är att göra som Finland 1939, att orsaka fienden så omfattande skador att självständigheten räddas. Det gör att kriget kan bli långt och blodigt, och makthavarna i Kreml kan bli desperata och slå in på terror mot civilbefolkning med omfattande flyktingströmmar som följd.

”Om Putin uppnår sina mål i Ukraina och kan lösgöra sina trupper finns det all anledning för att frukta en fortsättning av imperieåterställningen.”

De kraftfulla västliga sanktionerna kommer inte att få Putin att backa, däremot fyller de syftet att det bidrar till att försvaga den ryska ekonomin och försvårar för fortsatta ryska aggressioner. Och det finns mer saker EU kan göra. Edward Lucas på tankesmedjan CEPA pekar på att stänga ned ryska statliga propagandakanaler som Russia Today, sätta regionguvernörer med flera på sanktionslistor samt hårdare sanktioner som slår mot finansiering för oligarkernas företag.

USA har också sagt att utländska politiker och höga tjänstemän som sitter i olika ryska styrelser eller gör konsultuppdrag åt ryska företag måste avgå omedelbart eller bli förbjudna att besöka USA. Här kan EU följa efter.

Om Putin uppnår sina mål i Ukraina och kan lösgöra sina trupper finns det all anledning för att frukta en fortsättning av imperieåterställningen. Georgien som redan har territorier som är ockuperade av Ryssland kan stå på tur. Belarus, vars diktator Lukasjenko redan är i Kremls ledband, kan knytas hårdare till Ryska federationen.

I den ryska kravlistan som överlämnades före jul vill Kreml stoppa alla nya Nato-medlemmar och internationell övningsverksamhet, vilket direkt berör Sveriges säkerhet. Uttalanden om det ryska imperiet som Putin har gjort har också konsekvenser för länder som Finland, Estland, Lettland och Litauen.

”Sverige behöver ge Ukraina stöd i landets ödeskamp. Det handlar om vapen, pengar, humanitära insatser, flyktingmottagande och en uthållig solidaritet.”

För många var Försvarsberedningens ord i december 2017 alldeles för abstrakta för att ta in: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”

Efter torsdagen borde allvaret stå klart för partiledare och partiföreträdare utanför den försvarspolitiska kretsen. Svensk politik har haft förtvivlat svårt att förstå brådskan. Den svenska planeringen tycks tro att riskerna går i takt med svensk byråkrati istället för att byråkratin måste gå i takt med riskerna. Det är inte efter 2030 som oroar i första hand, utan vad händer de närmaste åren.

Det kommer att kosta stora pengar och en enorm ansträngning av oss alla för att leverera de totalförsvarsreformer som behövs. Under den här tiden kan vi förvänta oss påverkanskampanjer för att störa vår upprustning, för att hindra konstruktiva steg mot Nato-medlemskap och för att skrämma oss till isolering och att vi inte ska agera till förmån för våra vänner och grannar. Det här kan kombineras med cyberangrepp som stör vardagen och andra sätt som syftar till försvaga vår motståndskraft och göra oss rädda.

”Regeringens långsamhet i vapenfrågan förtjänar kritik, liksom den partiledare som inte kunde välja mellan Vladimir Putin och Joe Biden.”
Annons

Samtidigt behöver Sverige ge Ukraina stöd i landets ödeskamp. Det stödet kommer att behöva vara brett och långvarigt, både nu under kriget och efter kriget. Det handlar om vapen, pengar, humanitära insatser, flyktingmottagande och en uthållig solidaritet. Alla delar är en helhet.

Regeringens långsamhet i vapenfrågan förtjänar kritik, liksom den partiledare som inte kunde välja mellan Vladimir Putin och Joe Biden, som inte vill ta emot ukrainska flyktingar och vars parti röstade emot EU:s ekonomiska stödpaket till Ukraina, har all anledning att se sig i spegeln och ställa sig frågan hur Sveriges intressen tjänas bäst i en orolig tid.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Fler kolumner av Patrik Oksanen:

Annons
Annons
Annons
Annons