Vänstern vinner Sverige
Vänsterpartiet hade en partiledare som nådde toppnivåer i förtroendeundersökningar. Då valde Jonas Sjöstedt att lämna. I alla andra partier hade en avgång av en sådan stark och välkänd ledare skakat om rejält. Särskilt om man väljer en efterträdare som är okänd i de breda lagren. I Vänsterpartiet tycks det dock inte oroa något särskilt. Nooshi Dadgostar går in med runt 10 procent i stöd för sitt parti, och de första opinionsundersökningarna har inte visat på någon nedgång. Om inte Dadgostar gör rejäla klavertramp är det mycket litet som talar för att Vänsterpartiets framgång är över. Vänsterns stöd baserar sig inte främst på en partiledares popularitet.
Vänstern allmänt är på stark frammarsch i storstäderna. Det är bland de högskoleutbildade kvinnorna inom samhällsvetenskap och anställda i offentlig sektor som V har sin absolut största supporterskara. Starkast är stödet bland de yngre kvinnorna (Kantar Sifo). I ett allmänt tryck för större offentlig sektor, med fortsatta satsningar på nya myndigheter som det senaste ”Institutet för mänskliga rättigheter” som ska inrättas 2021, och en högskolesektor med stor mängd utbildningar av ideologisk karaktär är prognosen god för ökade resurser till nya byråkratier snarare än faktisk verksamhet.
Debatten lutar allt mer åt att skattehöjningar är en nödvändighet, som om de i ett högskatteland vore välståndsskapande. Insikten om kopplingen mellan välståndet och de privata investeringarna och innovationerna minskar. Företag nämns allt mer sällan i positiva sammanhang i den allmänna medierapporteringen och i opinionsbildning på nyhets-, kultur- och ledarplats. Där dominerar i stället kritiken mot privata inslag i den offentliga sektorn, ord som vinster och riskkapital får negativa färgningar.
Vänsterns svaga del är stödet bland arbetare i privat sektor, särskilt bland män och utanför storstäderna. Det är en väljarskara som Vänsterpartiet vill företräda, men som inte gärna låter sig företrädas av dem. Här är det istället Sverigedemokraterna som de senaste decennierna har gjort stora framryckningar. Men när SD närmat sig borgerligheten ekonomiskt och utrikespolitiskt kan det också anas en trend från nya typer av arbetarpartier till vänster med krav på hårdare reglerad invandring, starkare socialförsäkringssystem, hård kriminalpolitik och etablissemangskritik. Dock finns ännu inget parti liknande Örebropartiet på riksplanet. Socialdemokratin och LO har en del ryckningar åt detta håll, men den rörelsen är alltjämt för tudelad och ambivalent.
Var kommer då den traditionella borgerligheten in? Efter delningen av Alliansen, som önskades av S och SD och understöddes på flera fronter i liberala och konservativa kretsar, är risken uppenbar att borgerligheten tappat kontrollen över sin egen position. Nu ägnar olika delar av borgerligheten sig istället åt hur man ska moderera den maktkoncentrerade socialdemokratin eller tämja den opålitliga sverigedemokratin. Inget av det är ett långsiktigt gott val.
En Allians eller restallians, som reformerade sig och lärde sig av misstagen under de åtta åren vid makten, hade istället kunnat utgöra en tydlig egen kraftenhet för marknadsekonomi, kontrollerad migrationspolitik, kunskapsfokuserad utbildningsagenda, driven kriminalpolitik med brottsoffren i fokus, och för skapandet av en nordisk enhet som också agerade gemensamt i EU och på andra viktiga arenor.
Nu har istället tid förlorats och andra tagit greppet om svensk politik. Det är en dålig position som borgerligheten har satt sig och därmed Sverige i.
