Sofia Nerbrand: Vänsterns fantomsmärta förgiftar politiken

SVT hade satt upp fyra sakområden på dagordningen, men debatten kom ändå att präglas av en metadiskussion om meningsmotståndarnas avsikter. S-ledaren Magdalena Andersson laddade upp redan i fredags när hon kommenterade Ebba Buschs frånvaro med att ”Partiledardebatter är en viktig del av demokratin. Jag utgår från att det här inte är ett mönster. Det finns länder där partiledare i regeringsställning inte debatterar mot oppositionen. Så ska vi inte ha det i Sverige”.

Detta är en absurd slutsats av ett en ensamstående mamma, tillika hårt arbetande minister, åker på semester med sina små barn.

Under helgen anklagade Andersson ”SD:s högerregim” för att tysta och hota oppositionen, medier och akademin i en magstark debattartikel i Dagens Nyheter. ”Vårt lands själ står på spel”, hävdade hon halsstarrigt.

Även under debatten riktade hon grova anklagelser mot M, L, KD och SD: ”Det är Viktor Orbáns handbok som vi ser nu.” Vänsterledaren Nooshi Dadgostar hakade på med att regeringssidan försöker splittra och göra Sverige mer auktoritärt.

Efteråt fortsatte spinnet i den röda rörelsen. Anders Lindberg, chef för socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida, hävdade att Anderssons inlägg om den ”demokratiska nedmonteringen” var debattens viktigaste, eftersom han menar att regeringen ägnar sig åt ”politisk utrensning”.

Men det är faktiskt helt naturligt – och legitimt – att regeringen tillsätter generaldirektörer, lägger lagförslag samt ger sin syn på saker och ting. Även om detta inte överensstämmer med hur Magdalena Andersson vill – och är van – ha det.

Det är uppenbart att vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, känner sig pressade och provocerade av den politik som den blå regeringen bedriver. Rentav personligt förorättade. I synnerhet när det kommer till arbetarrörelsens lukrativa lotteriverksamhet.

Men statsminister Ulf Kristersson (M) hade rätt när han replikerade med att Magdalena Andersson är ute på en farlig väg när hon låter påskina att hans regeringsunderlag har onda avsikter och nedmonterar demokratiska institutioner. Det, om något, undergräver allmänhetens tilltro till det politiska systemet och möjligheterna till samarbete över blockgränsen.

Att det finns olika uppfattningar, prioriteringar och värderingar är en del av demokratin. Likaså att vi i höstas hade ett fritt val och väljarna gjorde det möjligt för fyra partier att bilda en majoritet i riksdagen och få igenom sin budget och en rad andra propositioner.

Däremot är polarisering och att i ord och handling visa förakt för sina meningsmotståndare skadligt. Socialdemokraterna behöver hantera sin fantomsmärta över att ha förlorat Rosenbad på ett bättre vis.

De röda kan tack och lov inte längre prenumerera på makten. Varken över hur människor tänker eller över politiska beslut. Samhällsdebatten utgår dock fortfarande från det faktum att Sverige i stor utsträckning är socialdemokratiskt. Välfärdsstaten är stor, lönestrukturen extremt sammanpressad, skatterna är höga, statens finanser är starka – medan invånarna är högbelånade och alltför många saknar tillräckliga besparingar.

Det märks extra tydligt nu när människor håller krampaktigt i plånboken och handeln är hårt pressad.

Därför utgår debatten ifrån att staten stötta de behövande. Men inte genom att de med minst marginaler kan försörja sig genom arbete, utan genom bidrag och subventioner.

Att nära hälften av ekonomin är gemensam gör att alltför många är beroende av det offentliga. Och Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar och Märta Stenevi älskar att kunna dela ut andras pengar för att framstå som alla goda gåvors givare.

Det har också letat sig in i journalistiken. Sveriges Radio rapporterar till exempel under rubriken ”Het debatt om hur hushållen bäst ska hjälpas”.

Detta synsätt skiljer sig i grunden från ett borgerligt. För liberaler, eller för den delen många konservativa, är det osunt att enskilda individer och hushåll är så beroende av statliga stödpaket och transfereringar. Människor skulle ha mer egenmakt om det privata sparandet och ägandet var större. Att stötta dem som har det sämst ställt görs även genom att skapa ekonomisk tillväxt och premiera utbildning, risktagande och arbete.

Sådana saker borde partiledarna debattera konstruktivt i dessa kristider.