Vänsterns generositet skapar främlingsfientlighet
I veckan berättades i Ekot att asylsökandes tänder kräver stora insatser. En stor del av dem som har kommit till Sverige för att söka asyl de senaste åren har allvarliga tandproblem, vilket i många landsting och regioner skapar en stor belastning för Folktandvården. Med tanke på att vuxna asylsökande har rätt till akut tandvård och barn får rätt till all tandvård skickas en rejäl nota till skattebetalarna.
”Dom har tagit sju stycken av mina tänder”, sa en vuxen man (15/3). Den svensk som har besökt tandvården och gjort lagningar och annat kan snabbt räkna ut att samma tandvård för en själv hade inneburit ett stort minus i budgeten.
”Det är faktiskt helt absurt att man kan komma till ett annat land, S Ö K A asyl, och därmed få tandvård övriga invånare måste betala för. Precis så skapar man grogrund för främlingsfientlighet”, skrev den liberale debattören Teodor Koistinen på Twitter.
Han har helt rätt. Det är inte bara kostnaden som är problemet, utan även den misstro mot nyanlända som den kan ge upphov till.
Kostnaderna för migration och integration är höga; ingen kan blunda för det. Det handlar inte bara om utgifter i ett inledningsskede, utan även längre fram. Etableringsjobben kostar och den höga arbetslösheten bland de nyanlända gör att många fler insatser behövs.
Utan att ställa högre krav på att man faktiskt gör klart Sfi och söker alla möjliga jobb kommer det att dröja innan det vänder. En snällistisk attityd hjälper ingen, ändå är det vad som har kännetecknat integrationspolitiken alltför länge.
Just nu står svenska kommuner inför en stor utmaning. Man har under en tvåårsperiod erbjudit nyanlända bostäder enligt anvisningslagen, men nu börjar den etableringsfasen löpa ut. I Agenda på söndagen berättades det exempelvis om en familj i Lidingö som nu behövde flytta. ”Det känns dåligt när man bor någonstans och kommunen inte vill att man ska stanna kvar. Vi vet inte vad vi ska göra”, sa Mahmoud Mamo (11/3).
Jag har full förståelse för det, men är också medveten om att det är löjligt svårt att få boende i Stockholm. Och om alla andra svenskar är ansvariga för sin boendesituation, varför ska det inte gälla de nyanlända? Lidingös beslut är självklart. Man hjälper – men till en viss gräns; sen får de nyanlända stå på egna ben.
Ebba Östlin (S), kommunalråd i Botkyrka, ordnar dock permanent boende till de nyanlända. ”En bostad är nyckeln till att man blir integrerad och lättare kommer i arbete”, menade hon i Agenda.
Ja, ingen påstår att det är lätt att söka jobb och samtidigt hoppa runt bland olika andrahandskontrakt, men den verkligheten möter många. Alla skulle väl vilja få ett kontrakt av kommunen i stället, men bostadsbristen gör att man tvingas anpassa sig, kanske ta riskfyllda lån. Varför ska då vissa grupper få en gräddfil?
Röda politiker och debattörer tycks envist vilja ignorera det faktum att resurserna är begränsade och att varje skattekrona kommer från människor som jobbar och betalar skatt som man tror ska gå till trygghet och välfärd.
Deras slappa slösaktighet kan tyvärr till slut drabba dem de vill hjälpa. När den svenskfödde som står i decennielång bostadskö ser att människor från andra länder går före skapas självklart irritation. Den som drar sig för att gå till tandläkaren för att hen inte har råd kan naturligtvis bli skeptisk av nyheter om att asylsökandes tänder lagas för skattepengar.
Att reagera mot övergenerositet är verkligen inte rasism, men det finns de som i stället för att hacka på politiker blir arga på invandrarna. Det gör mig förtvivlad, och jag fördömer alla typer av främlingsfientlighet. Men jag undrar om de generösa förstår att de faktiskt är skyldiga till den skrämmande utvecklingen.
