Vardagen efter öppna hjärtan

Ledare Artikeln publicerades
Hade ett tufft 2016.
Foto:Foto: Janerik Henriksson/TT
Hade ett tufft 2016.

Sverige öppnade sitt hjärta under ett år. Nu gäller det att klara av löftena. Utan hymlande om vari svårigheterna består.

Ett av svenskans mest utslitna ord är ”utmaning”. Det finns dock sammanhang där glosan är högst relevant att använda. Ett sådant är hur Sverige ska hantera följderna av flyktingmottagandet 2015. Hösten 2015 utmanades det svenska mottagningssystemet av flyktingar från Syrien och Irak och ensamkommande unga, de flesta med ursprung i Afghanistan. Det akuta hanterandet av den situationen var början. Nu återstår det riktigt svåra.

Migrationsverkets årsredovisning är en bra utgångspunkt för fakta. I början av 2016 fanns 180 000 människor i mottagningssystemet. 101 000 personer fanns i anläggningsboenden. Kostnaderna rusade. Migrationsverkets budget var 31 miljarder kronor vid ingången av 2016. Under året godkändes anslagshöjningar som svällde budgeten till över 55 miljarder kronor. Det är mer än budgeten för Sveriges försvar och krisberedskap och väsentligt mer än budgeten för hela rättsväsendet, inkluderat polis, domstolar och åklagare.

2016 var ett extremt år för Migrationsverket, då man hade att hantera det stora antal asylansökningarna som kom 2015, nästan 163 000. 2016 föll antalet ansökningar drastiskt till 29 000. Ensamkommande unga sjönk från 35 000 till 2 200. Intressant är att Migrationsverket konstaterar vad det beror på: ”Den tillfälliga lagen som infördes i juli 2016 har inte påverkat antalet asylsökande som kommer till Sverige.”...”Det beror på att gränskontroller i Europa och överenskommelsen mellan Turkiet och EU redan innan gjort det svårt att nå Sverige.”

    Den tillfälliga lagen, med tillfälliga uppehållstillstånd och begränsade möjligheter till familjeåterförening, får däremot effekten att de som får positivt besked ändå får svårt att planera för en långsiktig framtid.

    Oavsett utgångspunkt kan ingen förneka att mottagandet har kostat ekonomiskt. Att ordna boenden och betala ersättningar till kommuner och landsting var den tunga posten.

    Nu minskar de kostnaderna snabbt. När 2016 var slut hade Migrationsverket hanterat många ärenden. 123 000 var kvar i mottagningssystemet och personer i anläggningsboenden hade minskat till 63 000.

    Men att härbärgera människor under en kort period är bara början. Det finns många viktiga aspekter på hur Sverige ska hantera människorna som har kommit hit, många av dem i förhoppningen om att möta en välfärdsstat som omfamnar alla. När LO i veckan presenterade sitt förslag till utbildningsjobb visade man samtidigt arbetslöshetsstatistiken för utlandsfödda. Numera är de personerna även i antal fler än de arbetslösa som är födda i Sverige. Och stora grupper av de nyanlända har låg eller mycket låg utbildning. LO:s nya förslag om utbildningsjobb lämnade ändå gruppen med mindre än fullgången grundskola utanför jobbpaketet, de ska staten sätta i skola. Att öppna arbetsmarknaden för ännu enklare och mer lågavlönade jobb vill inte LO.

    Det går att ha förståelse för den ingången, men det öppnar likväl för att utbildningsinsatserna måste vara mycket omfattande.

    Sveriges ambitioner som jämlikt och jämställt samhälle påverkas av en stor migration. Könsdimensionen har länge negligerats, men den är viktigt. Bland annat Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah (L) har pekat på den snedfördelning som finns inom asylsystemet. (Expressen 7/3)

    Antalet män som 2016 fick uppehållstillstånd beviljat i första eller andra instans var 43 886 mot 26 665 kvinnor. Bland de unga från Afghanistan är överrepresentationen av män betydligt större än så.

    Unga män generellt är mer brottsbenägna än andra och bland invandrade män och i ekonomiskt utsatta områden är risken för brottslighet större ändå. Även om man som kriminologen Jerzy Sarnecki menar att det förklaras av skillnader i uppväxtförhållanden och ekonomi, försvinner inte faktumet att kriminaliteten är ett problem.

    Det är precis som med arbetsmarknaden en ojämn fördelning av brottsligheten. Ser man inte det perspektivet går det heller inte att uppfatta vari ojämlikheten består och hur den ska åtgärdas.

    Man måste vara politiskt och ekonomiskt naiv om man tror att det löses med ännu större överföringar via skattsedeln. Med trycket på försvar, polis och utbildning har finansdepartementet nog svårt att hitta nya skatter som inte skadar tillväxten.

    Dagens industris politiske redaktör PM Nilsson skriver klokt (Di 5/3) att det är viktigt att återföra jämlikheten som ett positivt mål för borgerligheten: ”Boende i fattiga områden har rätt till en fungerande rättsstat, personer som för tillfället lever på bidrag har rätt till tydliga incitament för att arbeta och alla elever har rätt till ordning och arbetsro i skolan är förhoppningsfulla politiska mål och har en helt annan energi. Till det kan fogas att alla flickor och alla kvinnor har rätt att leva och utvecklas som de vill, också det en självklar jämlikhetsfråga som vänstern missköter.”

    Arbetet för att få dem som kom till Sverige 2015 i utbildning, jobb och bostad har bara börjat. Sverige ställde ut stora löften, många tog oss på orden.

    En hel del av dem har fått se sina illusioner krossade av verkligheten, inte heller Sverige var paradiset på jorden. En hel del fick se en utsträckt hand som sedan drogs undan, möjligen åker de ifrån Sverige med en slant i fickan och ett ”lycka till”.

    Peter Santesson, doktor i statsvetenskap och opinionschef på Demoskop föreslår i en debattartikel i Dagens Samhälle 7/3 att Sverige kraftigt höjer återetableringsstödet för dem som kom till Sverige, som han menar, lurade av flyktingsmugglare och den svenska offentligheten. Greppet är drastiskt, men kommer från seriöst håll.

    Sverige har många val framför sig. Utgångspunkten är ett välmående land, med goda statsfinanser, relativt låg brottslighet, konkurrenskraftiga företag, ett mycket utbyggt välfärdssystem och hög sysselsättning.

    Ett sådant land klarar mycket. Men det går inte att luras och tro att det räcker att tala om öppna hjärtan och att allt sedan ordnar sig. Då överger vi dem som är i allra störst behov av att staten förmår att klara sitt åtagande av samhällskontraktet.

    Så förlåt floskeln: stora utmaningar väntar.