unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Carolin Dahlman: Varning för journalister som för oss bakom ljuset

De vinklar snett, läser inte på fakta och missar självklara följdfrågor. Demokratin hotas när många av dem som ska granska inte gör sitt jobb.
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska etikett är liberal.

Jag älskar att lyssna på P1 Morgon, men alltför ofta får jag intrycket av att de stora problem som Sverige har – omfattande segregation, gängkriminalitet och ekonomisk kris i kommunerna – knappt existerar i public service-världen.

I stället för att presentera siffror, göra reportage från förorten eller snacka med socialsekreterare, medborgare och poliser ägnas ännu en kvart åt att intervjua folk på stan om trängsel i kollektivtrafiken eller om öppettiderna på Londons pubar.

Det blir ett världsfrånvänt och sanningsförnekande flyktbeteende. Bort från stora läbbiga världen, in i lilla vit-medelklass-stockholmsbubblan. Strunt i det jobbiga tabubelagda om klankriminalitet och sprid i stället än en gång den glada nyheten att tågen numera går i tid!! Tjohoo.

Svensk journalistik tenderar ofta att vara rätt kass helt enkelt, och det gäller både SVT och andra kanaler, både storstads- och småstadstidningar, radio och nätet.

Om reportrarna är lata, sönderarbetade eller bara inkompetenta är svårt att säga – säkert är det lite av varje. Men illa är det oavsett.

Visst finns det stjärnor i kåren, men långt ifrån alla tindrar.

Alltför ofta läser jag politiska reportage där objektiviteten består av att journalisten har frågat båda sidor. En från höger får prata lite, sen en från vänster och snipp snapp snut är det slut. Reportern har sällan gått tillbaka i historien, rotat fram statistik eller tidigare uttalanden. Det är enkel rapportering här och nu, som en slags mindfulness-övning.

Eller så får en person bara mala på själv. Häromdagen intervjuades socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) om fusket med LSS. Han kunde framställa sin regering som den som skapade ordning eftersom programledaren inte hade koll på att det faktiskt var Alliansregeringen som åtta år tidigare satte igång en utredning som S sedan kunde fortsätta med. Nej, allt ljus på Shekarabi, som ett slags idolporträtt.

Ensidigheten syns även när reportrar inte ifrågasätter. Nyligen gjorde SVT ett inslag om Högsby kommun – som får stora ekonomiska problem när statsbidraget för nyanlända slutar komma. Reportern frågade kommunalrådet Stihna Johansson Evertsson (C): "Hur ska ni klara detta?" varvid hon svarade: "Om jag ska vara ärlig så har jag inte en enda aning."

Konstigt nog valde journalisten att inte gå tillbaka i arkiven eller ifrågasätta varför Johansson Evertsson 2018 slogs om att få fler nyanlända till kommunen eller hur hon 2019 framställde de nyinflyttade som en räddning samtidigt som hon nedlåtande talade om kritiker med orden: "rädda för förändringar, de sprider oro, rädsla och fördomar".

SVT hade kanske inte tid att googla.

Häromveckan berättade SVT att: "Utrikesfödda kan rädda Gävleborgs arbetsmarknad", vilket motiverades med att 309 i Sandviken hade fått jobb sedan 2015.

När jag ringde integrationssamordnaren visade det sig dock att de 309 jobben länge var finansierade av skattebetalarna via nystarts- eller introduktionsjobb. De hade hittats av 2-3 heltidsanställda koordinatorer på kommunen och ingen visste hur många av de 309 som jobbade kvar.

Betyder detta verkligen att utrikesfödda kan rädda Gävleborgs arbetsmarknad? Nja... Men om man inte frågar får man inga svar utan kan driva sin tes...

Ett annat exempel är ett radioreportage med rubriken: "Våldsbrott och personrån har minskat på Tjärna Ängar i år", som handlade om att antalet anmälda våldsbrott och personrån har minskat med 30 procent.

Jag kontaktade polisen och begärde ut siffror för längre bak i tiden och noterade i stället en ökning. Detta kunde enligt kommunpolisen bero på att vilken sökperiod man valde och att "det är upp och ner". Enligt honom var våldsbrotten ungefär lika många som för fem år sedan.

Jag vet inte om reportern hemskt gärna ville att brottsligheten skulle gå ner, eller om hon bara svalde första bästa siffra i stressen, men helt korrekt var inte hennes beskrivning.

En annat irriterande fenomen är att det regelbundet skrivs om olika satsningar, men att prislappen ofta utelämnas. Jag läste om ett nytt konstverk som skulle målas i stan – men ingenstans fanns info om att skattebetalarna betalar, eller en fråga till någon makthavare om varför pengarna inte stället går till kärnverksamhet. Vad jag vet kommer inte stöd till kultur med flygande tefat, men ändå får dålig journalistik det att framstå som så. Det snedvrider och påverkar väljaropinionen.

Snyftreportagen har vi börjat vänja oss vid. Exempelvis rapporterade SVT om en man som levt som fått avslag på sin asylansökan och levt som papperslös största delen av tonåren. Han tränade, läste böcker om förintelsen och fick sova över hos kompisar på hvb-hem. Självklart klappar hjärtat, men Sverige har reglerad invandring och ett avslag måste respekteras. Hur ska han få jobb och hur betalas skatten? Vad händer om han begår brott? Om han får barn?

Inga frågor om sådant, nix pix. Bara stackars-vinkel. Vänsterpopulism av bästa slag.

Enligt en norsk undersökning står svenska journalister till vänster i mycket stor utsträckning; störst var stödet för Vänsterpartiet med 32 procent. Många försvarar sig med att de är professionella och inte låter det privata påverka jobbet, men är det sannolikt?

"Jag och alla andra journalister är inga robotar och fullständig objektiv journalistik finns inte", kommenterade Janne Josefsson i DN. Han menade att journalister riskerar att gräva sin egen grav när de inte kan ta kritik.

Det har han rätt i, men jag är mer rädd för att folk slutar kritisera, att vi blir för avtrubbade och tappat källkritiksförmågan när vi blir vilseledda av journalister av låg kvalitet, att vi börjar tro på sagorna. Risken finns. Förtroendet för SVT är högre än någonsin...

.

.

Läs mer:

Ledare: SVT, vad tusan håller ni på med?

Ledare: Är public service Rädda Barnens presstjänst?

Ledare: Vänstervridningen i SVT och SR skaver

Ledare: Varför berättar SVT för barnen att det är helt okej att gömma flyktingar?

Replik från Olof Sjölander, chef P1-morgon:

Det gläder oss att Dahlman gillar att lyssna på P1-morgon, vi uppskattar återkoppling på vårt innehåll. Men vi tycker det är anmärkningsvärt att hon i sin ledare är så kritisk mot Sveriges mediekår och påstår bland annat att journalistiken är ”rätt kass”. Det är allvarliga anklagelser mot all journalistik som jag inte alls håller med om. Det journalistiska uppdraget är kanske nu viktigare än någonsin, oavsett om det gäller kommersiella medier eller public service medier som existerar sida vid sida.

I SR rapporterar vi om alla typer av frågor, både lokalt, nationellt och internationellt. Det är vårt uppdrag, vi ska inte bara rapportera om vissa ämnen. Men för att bara ge ett par exempel från den senaste tiden på områden som nämns hade vi en hearing i Studio Ett om gängkriminaliteten samt flera inslag om EU:s migrationspolitik och de potentiella följderna. Och vi tycker inte det är ett ”idolporträtt” när vi ifrågasätter en ministers arbete med bidragsfusk bland annat genom att fråga varför regeringen inte lyckats rätta till de problem man lyfter trots att man själv suttit vid makten de senaste åren.

Men det är också relevant att lokalt och nationellt rapportera om bland annat effekterna av coronapandemin för patienter och personal eller hur lokala företagare drabbats.

Slutligen, när det gäller de kritiserade inslagen i P1-morgon som påstås ”bara” handla om trängsel i kollektivtrafiken eller öppettider på brittiska pubar så handlade reportagen om problematik och följder kring pandemin. Att vi inte skulle rapportera om det tycker vi vore fel.

Svar från Carolin Dahlman:

Det journalistiska uppdraget är enormt viktigt, det håller jag med om – och just därför bör mediechefer och journalister bli lika glada över kritik som smicker. Det är ju när man får konstruktiv feedback som man utvecklas; få växer av självgodhet.

Jag skrev: "svensk journalistik tenderar ofta att vara rätt kass", inte att "journalistiken är rätt kass". Den som är utbildad journalist bör kunna notera skillnaden som ordet ”ofta” gör. Jag dömer inte alla, utan berömmer regelbundet reportrar - öppet och i direktkanaler. Men när det är dåligt reagerar jag, och det borde välkomnas. Om media ska behålla förtroendet behöver vi hjälpas åt att höja kvaliteten.

P1:s flaggskepp på morgonen skulle självklart kunna handla om modetrender och ge tips om hur man renoverar köket, men urvalet borde handla om aktuella nyhetshändelser. Och även om coronapandemin är aktuell blir det ganska tomt att ha återkommande rapportering om hur många som åker buss. Det är självklart min personliga uppfattning. Jag kan ha fel.

Studio Ett har en tydligare nyhetsvinkel, vilket är bra. Jag uppskattade specialsändningarna om gängkriminaliteten, men efterfrågar mer, på djupet.

Intervjuer som är av hög kvalitet ställer inte bara frågan om politiker har lyckats eller ej, utan har grävt lite och har förmåga att även ifrågasätta - ofta tillrättalagda - svar. God research gör att man kan finna luckor. Vi hinner inte alla med det, men utmärkta program som Konflikt lyckas ofta väl och är ett föredöme. Jag ser gärna att skattefinansierade public service strävar efter att bli ett sådant, och lägger mer tid på att göra bra journalistik än att kritisera kritiker.