Dahlman: Varning för lättkränkta narcissister

Ledare Artikeln publicerades
Borde vi säga snöperson i stället för snögubbe?
Foto:Larsen, Håkon Mosvold
Borde vi säga snöperson i stället för snögubbe?

Dra in tårna i stället för att ta till tårarna.

”Snögubbar kränker feta vita män” löd rubriken på en insändare jag med ett leende snappade upp nyligen. Skribenten förklarade upprört: ”Skolor har förbjudit pepparkaksgubbar i luciatåg av rädsla för att de kan upplevas som kränkande. Det är bra. Men jag tycker att det är hyckleri så länge samma barn tillåts göra snögubbar. Jag, en vit fet man, tar mycket illa vid mig av dessa gubbar som alltid framställs som överviktiga. Förbjud dem!”

Man kan skratta åt detta inlägg – som jag antar är menat som ett skämt – men nog har vårt samhälle blivit väldigt lättkränkt? Nöjesguiden meddelade i november att de ”pratat med Daniella som just nu föreläser på olika förskolor om varför en borde säga ”snöperson” i stället för ”snögubbe” i vinter.

Jag förstår att ordet negerboll bör sluta användas då mångas liv påverkats negativt av fördomar mot svarta. Jag förstår att kvällspressen skrek i högan sky när vice statsminister Åsa Romson (MP) sa ordet zigenare flera gånger efter en partiledardebatt i SVT i maj. Jag förstår att flickors frihet begränsas när de kallas hora och att man därför ska kämpa emot att det används. Men ”snögubbe”?

    Det är som att vi är prinsessor som känner ärtor genom de tjockaste av Hästen-madrasser. Det egna jaget sätts hämningslöst i centrum. Känslan av att ”de pratar nog om mig” dominerar. Minsta lilla sak uppfattas som ett medvetet påhopp på den egna personen. ”Snögubbe? Pratar du om min mage?” skriker den kränkte i ängslig falsett.

    Plåstertillverkarna fick sig i somras en känga för att ”hudfärgade” plåster inte fanns i alla toner, vilket ansågs vara fel. Orättvist, kanske? Jag vet inte riktigt vilka konsekvenser det kunde få att bära omatchande plåster på ett sår, men uppenbarligen var detta allvarligt och krävde åtskilliga minuter i radion.

    Aktivisten Steffi Aluoch berättade för P3 att: ”Man utgår ifrån att alla ens kunder är vita människor. Det går tillbaka till att vi inte värda nog att skapa produkter för” (10/8).

    För lyssnaren kändes slutsatsen om värde som en... överreaktion? Minst sagt.

    ”Det är någon som har bestämt att jag inte har en hudfärg som räknas i samhället. Det är en viss sorts avhumanisering.”

    Seriöst? Seriöst! Det var i varje fall ingen som satte igång en skrattmaskin efteråt för att markera skämtet. Nix, plåsterfärgen beskrevs på djupaste allvar som en fråga om människovärde och avhumanisering.

    Den krassa verkligheten är dock att de flesta inte bryr sig ett dugg om Dig. Majoriteten undrar mer hur de själva framstår än hur du gör det. De söker i stället bilden på sig själva först när de granskar en gruppbild. Ego. Ego. Ego. Det är det som tillbes mest i början av 2016.

    Jag menar inte att kränkningar är ett påhitt i syfte att få uppmärksamhet. En del människor riktar onekligen vassa ord gentemot grupper eller enskilda för att såra eller förminska – och även om det är deras rätt enligt yttrandefriheten bör det uppmärksammas och tillrättavisas. Inte slätas över.

    Att leka ”finn fem fel” kan ha en funktion. Strukturer och traditioner leder in människor i fördomarnas fängelse, gör oss lätt till fångvaktare av mönster. Vi placerar individer i behändiga boxar och dömer hänsynslöst. Kvinna? Då är du mjuk och empatisk. Värmlänning? Då är du go å gla som sola i Karlstad. Charterresenär? Då är du säkert rädd för det okända. Fördomar är vi alla fulla av och utan kritik sväller de lätt upp och kväver friheten. Utan ett öga för kränkthet skulle vi ha gått miste om jämställdhet och respekt för olika etniciteter.

    Men nu tycks det som att en ung generation växer upp med överkänsliga, blixtsnabba kränkthetsreflexer. Det räcker med att peta på de känsliga för att de ska reagera och skrika ”KRÄNKT”. Studenter i USA har krävt censur av studielitteratur som ansetts vara för våldsam. Misshandel, självmord, sexuella övergrepp, rasism –  allt stötande ska förses med varningstriangel, en så kallad ”trigger warning”. Fenomenet ligger nära kränkthetstrenden.

    Det tycks inte handla om att vänligt påpeka fördomars existens och konsekvens för att befria. Snarare tycks det handla om krig, om att aggressivt påpeka hur ondsinta plåstertillverkare och snögubbsbyggare är.

    Kära vän. Om någon råkar kränka dig är det troligtvis för att hen är för slapp för att ifrågasätta det som uppfattas som normalt. Sa jag snögubbar? Jaha. Förlåt. Jag tänkte inte på att de kunde ha varit snögummor eller snöpersoner. Ojdå. Skjut mig!

    Men det ligger tår överallt, som minor. Man måste passa sig för att trampa på dem. De kan brisera. De kan skapa explosioner av anklagelser, stämningar, hat, rädsla.

    Strax innan jul skapade en Jesusbild på en byggnad i Helsingborg het debatt. Konstverket hade funnits där sedan 70 år, men inför att stadens studentföreningar skulle flytta in vill de att bilden skulle tas bort eller döljas – så att de inte förknippas med något religiöst (P4 Kristianstad 14/12).

    Det brukar sägas att man ska välja sina strider och det rådet gäller sannerligen i det här fallet. Kom igen! Jesus har inte kränkt studenterna. Konstnären och kommunen har inte satt upp en religiös symbol som ett sätt att reta dem som väljer ateism eller andra religioner. Håll bara in tårna så ska ni nog se att det blir trevliga studentfester även med Kristus hängande på tegelväggen.

    Vi behöver lära oss att finna vår egen identitet, alldeles själva och utan stödhjul, händer att hålla i, förbud som skydd. Kränkta kommer vi att bli allihop genom livet; det händer säkert hela tiden om man letar riktigt noga. Men man behöver inte alltid leta. Faktiskt.