Verklig trygghet kommer inte via LAS
Det är synd att diskussionen om LAS handlar så mycket om LAS. I stället borde vi prata om det viktigare målet: att många har jobb.
Ett friskt näringsliv kommer sannolikt att anställa fler, vilket gör att anställda känner sig trygga i att de kan få ett nytt arbete om de måste lämna sitt gamla. Om företagen får enklare regelverk samt möjlighet att ta in den kompetens som kan göra det bästa jobbet kan de överleva på en konkurrensutsatt marknad.
Om de däremot tvingas behålla personal som inte passar och sparka dem som behövs riskerar de att gå i putten. Vem vinner på det?
Anställningstryggheten är helt enkelt stabilare i företag som går bra, och chansen är dessutom större att de vågar anställa "wild cards" om de inte fastnar i kontrakt som är omöjliga att bryta.
En annan faktor som spelar stor roll för verklig trygghet är om människor har utbildningar och kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden. Idag är bristen på rätt arbetskraft det största hindret för företagen att växa, så om politikerna ser till att fler arbetslösa pluggar till bristyrken eller lär sig språket kommer fler att få känna stoltheten och tryggheten som följer med en anställning.
Men dessvärre handlar inte debatten om dessa större visioner. Nu pratas det i stället om "sist in-först ut", och trygghet definieras som att behålla ett jobb trots att arbetsgivaren inte vill ha den anställde kvar.
Svenska folket har fattat att detta är tokigt och bara 1 av 8 tyckte att anställningstid ska avgöra om man får stanna, i en färsk undersökning från Demoskop. 7 av 10 tyckte i stället att kompetens ska styra. Även bland LO-medlemmarna svarade 4 av 10 att kompetens bör väga tyngst, medan 1 av 5 svarade anställningstid.
En stötesten i förhandlingarna mellan parterna nu har varit om man ska få säga upp folk av personliga skäl. Ibland funkar folk inte på en arbetsplats och det förstår svenskarna. Hela 97 procent svarade i Demoskopundersökningen att det var rimligt att man skulle kunna säga upp medarbetare som misskött sig. 54 procent tyckte att det var rimligt att få säga upp den som hade samarbetssvårigheter med andra medarbetare.
Egentligen borde det vara självklart att man ska kunna säga upp dem som inte passar eller sprider dålig energi. Sådant påverkar kollegorna och resultatet negativt, vilket kan skada arbetsplatsen och i värsta fall leda till nedläggning och att allas jobb försvinner.
Men sådana samband bryr sig inte vänstern om.
Det är märkligt att Vänsterpartiet eller facket så envist kämpar för en anställningstrygghet som egentligen ger otrygghet. Stelbenta regler gör ju att näringslivet haltar – och Sverige skulle må bättre om arbetsmarknaden rusade fram i full galopp.
