Vill någon av dem leda landet?
Dessvärre framstod varken Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M) som ledare i sina sommartal.
Det hade varit inspirerande att höra dem måla upp vilken typ av Sverige de drömmer om att forma. Vart vill de ta landet och varför? Hur mår vi om den ene eller den andre fått styra i några år? Vart är vi på väg?
Kristersson sa att Sverige skulle kunna vara "ett mycket bättre land" om fem-sex år, men "bättre" är ingen tydlig vision som lockar. Löfven å sin sida talade mycket om att "vi" ska bygga landet starkare, med gemenskap och solidaritet via "vanliga människors vilja att ställa upp". "Vi ska bygga något bättre", ”vi måste ta itu med det, "vi måste agera", "vi ska bära varandras bördor" och "vi ska tillsammans jobba Sverige ur krisen".
Även om man som liberal önskar större makt åt människor och mindre åt politiker, kändes det förfärande nog som att statsministern gett upp och i panik vill lämna stafettpinnen åt oss. Kristersson hade kunnat ingjuta självkänsla och hopp, varit en trovärdig röst för civilsamhällets och enskilda människors kraft, men för en S-ledare blev det mest som resignation.
Tyvärr landade de båda i stället för i visionerna i detaljfrågor. Det Kristersson ansåg vara "de stora framtidsfrågorna" var kampen mot den grova brottsligheten, invandringspolitiken, arbetslösheten och försvaret. Det är viktiga frågor, men "framtidsfrågor" borde vara mer positivt visionära.
Löfven ville skapa "världens bästa äldreomsorg", men med de skatter vi betalar borde vi faktiskt redan ha det om politikerna hade prioriterat rätt och jobbat smart. Och i skenet av att Löfven i talet skröt om storsatsning på kultur och skattefinansierad entré till museer blev det än tafattare.
De båda partiledarna hade visserligen liknande blå skjortor, men när de pratade om jobb framträdde skillnaderna. Moderatledaren talade självklart om arbetslinjen. "Jag vill att ansträngning och flit ska löna sig. Oavsett varifrån man startar. Man ska göra sitt bästa, respektera andra, ta ansvar för sig själv och sina barn".
Löfven sa svepande "Vi ska skapa nya jobb". Men alla som har följt utvecklingen sedan han 2013 lovade att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 vet att han inte är att lita på, särskilt inte utan en plan. Hur ska exempelvis jobben skapas om företag måste betala höga skatter och det är dyrt att anställa?
Skillnaderna syntes också i tal om förebyggande insatser för att förhindra kriminalitet, där Kristersson nämnde sådant som att få fler i arbete och ställa högre krav, medan Löfven talade om satsningar på skola och socialtjänst.
Kristersson avslutade som han borde ha inlett – med hoppfullhet och optimism. Han sa: "Det finns också ljus i tunneln. Det finns alltid vägar framåt. Själv vet jag att vi kan om vi bestämmer oss. Så jag fortsätter tro på Sverige. På kraften som finns här. På människorna och företagen, på hederligheten och hyggligheten, på jämlikheten och strävsamheten. Vi är så många fler som vill skapa och bygga upp, än de som vill förstöra och riva ner”.
Dessa ord behöver vi svenskar höra, för även om det kan kännas som att allt är eländes elände går det inte att bara gnälla och ge upp. Kampen för ett sundare Sverige måste fortgå och det kommer att lyckas!
Politiker har en viktig roll i att dels hantera kärnverksamheten och dels ge incitament till oss att finna våra inre superhjältar. Tyvärr framstod båda partiledarna som för trötta för att klara varken det ena eller det andra.
Man vill swisha några kronor till espresso åt dem båda.
.
.
