Annons

Anela Murguz: Zlatan Ibrahimović gjorde oss mindre ensamma

Han såg till att bygga vägen för alla oss som växte upp i utanförskapsområdena – helt på egen hand.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledare • Publicerad 6 juni 2023 • Uppdaterad 7 juni 2023
Anela Murguz
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks i texten är skribentens egna.
Zlatan Ibrahimović i Malmö.
Zlatan Ibrahimović i Malmö.Foto: Johan Nilsson/TT

Alla visste att dagen skulle komma, men ingen visste när. Dagen då Zlatan Ibrahimović lägger fotbollsskorna på hyllan och tackar för sig. I söndags var den dagen kommen.

God bye, stod det på läktaren i San Siro.

Annons

Att säga att Zlatan Ibrahimović betytt mycket för svensk fotboll är att underskatta honom som fotbollsspelare. Han har betytt mycket för internationell fotboll. Det är ett obestridligt faktum.

Men det han gjort utanför fotbollsplanen är större. Det är också ett obestridligt faktum.

”Jag lärde mig att så småningom att lira bokstäver.”

Mina första minnen av Zlatan Ibrahimović går långt bak i tiden, eftersom vi hade en släkting som kände hans pappa. Det surrades därför konstant om en begåvad kille i Malmö och när han väl slog igenom kändes varje mål han gjorde som vårt eget. Sedan blev man tillräckligt gammal för att identifiera sig med hans uppväxt i Rosengård.

Men det är inte ursprunget eller uppväxten i ett miljonprogramsområde vi delar som gör att jag känner igen mig i honom, trots att jag var så usel på fotboll att ingen ville ha med mig i lagen i knattefotbollen.

Nej, det är ensamheten.

Ingen har beskrivit denna ensamhet bättre än historiken Ronny Ambjörnsson. I sin bok Mitt förnamn är Ronny (1996) beskriver han en tudelad känsla inför sin klassresa. Han kände sig varken hemma i den arbetarklass han föddes i eller i den akademiska medelklass han senare kom att tillhöra.

Zlatan Ibrahimović tackar för sig.
Zlatan Ibrahimović tackar för sig.Foto: Antonio Calanni

Boken skrevs under en tid då Sverige fortfarande betraktades som ett homogent samhälle. För i den här mycket träffande beskrivningen om den rotlöshet som en klassresenär ofta känner kan ytterligare en dimension adderas; den rotlöshet som andra generationens invandrare – eller första generationens svensk om man så vill – känner. Att Zlatan Ibrahimovićs svenskhet diskuterats i omgångar genom åren är ett levande bevis på det mellanförskap som många ungdomar i miljonprogramsområden känner. Man är varken eller. Precis som klassresenären.

Jag lärde mig aldrig att spela fotboll. Jag var oduglig innan jag ens började. Men jag lärde mig att så småningom att lira bokstäver. Trots det kände jag mig väldigt ensam och på ett sätt även utlämnad när jag behövde knäcka alla koder själv. På samhällsprogrammet på Bäckängsgymnasiet, på högskolan och i den svenska tidningsbranschen. Men det känns som om jag var lite mindre ensam, i alla fall. Och jag vill tro att det är på grund av Zlatan.

Han visade aldrig vägen för alla oss som växte upp i utanförskapsområdena, för det fanns aldrig en sådan väg före honom. Men han såg till att bygga den – helt på egen hand.

God bye.

Annons

Anela Murguz är ledarskribent på moderata Borås Tidning.

Detta är en gästkrönika på ledarsidan.

Annons
Annons
Annons
Annons