Växtkraft i EU-budgeten
Kompromissen satt hårt inne: stora nettobetalare som Sverige och Storbritannien förespråkade en stramare budget och fortsatta rabatter på sina medlemsavgifter, medan nettomottagarna på motsvarande sätt bevakade sina intressen. Resultatet blev att den kommande långtidsbudgeten för första gången i EU:s historia blir mindre än den föregående. Och lite lagom eftergifter och vinster för alla.
Under förhandlingarna har det hörts förvånansvärt lite om det ständiga sorgebarnet bland budgetposterna: jordbrukspolitiken, som utgör 40 procent av EU:s budget. Även om dess andel av budgeten har minskat över åren – när den var som störst upptog den nästan 75 procent – så är innehållet fortfarande problematiskt. Fortfarande går det mesta stödet till ett litet antal stora lantbruk. Fortfarande saknas tydliga incitament för en grönare omställning.
Tidigare förhandlingar om långtidsbudgeten har ofta inneburit tillfälle att ventilera problemen med politikområdet, även om det sällan resulterat i konkreta åtgärder i någon större utsträckning. Internt tryck för att förändra jordbrukspolitiken räcker inte. Det visades med största tydlighet när EU budgetförhandlade inför den stora östutvidgningen.
Den processen, känd som Agenda 2000 (budgeten omfattade perioden 2000-2006), började med höga ambitioner om att i grunden ändra EU:s jordbrukspolitik. Man hade kniven på strupen: reformer var nödvändiga innan de nya medlemsländerna, med i många fall stora jordbrukssektorer, släpptes in. Annars skulle kostnaderna bli omöjliga att hantera. Ändå lyckades de gamla medlemsländernas starkaste förkämpar för ett fortsatt stort jordbruksstöd, med Frankrike i spetsen, komma runt problemet och behålla det mesta av den gamla utformningen. Lösningen blev att de nya medlemmarna inte fullt ut fick ta del av jordbruksstödet vid inträdet i EU.
De få gånger då EU:s jordbrukspolitik har reformerats i någon utsträckning att tala om, har yttre tryck varit drivkraften. Den så kallade MacSharry-reformen 1992 berodde till stor del på den press EU stod under genom GATT-förhandlingarna för att ro Uruguay- rundan i hamn. Med den nuvarande frihandelsrundan, Doha-rundan, i totalt koma finns inte mycket hopp om att den inom en nära förestående framtid ska driva fram reformer av EU:s jordbrukspolitik.
Kanske är möjligheterna större vad gäller den nyligen lanserade planen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. Ett av de områden som redan förutses bli svårast att nå en överenskommelse om är just jordbrukspolitiken. I värsta fall blir det så pass svårt att jordbruket lämnas utanför. I bästa fall blir det en välbehövlig push för reform av ett politikområde som är i skriande behov av det.
Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet.
