Ackord som klingar ut

Hans-Ulrich Treichel: Tristanackordet. Övers Barbro Lagergren (Bonniers) Huvudpersonen i Hans-Ulrich Treichels senaste roman, Tristanackordet, är en något misslyckad akademiker. Socialbidrag och snålt tilltaget doktorand-stipendium svarar för hans uppehälle i Berlin. Avhandlingens arbetsnamn är ”Glömskan i litteraturen”. Han finner inga vidare substantiella rön för sin forskning. Slumpen ger honom ett korrekturarbete. En vän insjuknar och han övertar dennes jobb. Texten som ska granskas är en memoarbok. En av världens mest omsusade kompositörer anser tiden mogen att berätta sitt livs historia. Trasakademikern får smaka på den livets sötma tonsättaren dväljs i, limousiner, minutiös uppassning, vistelse på lyxhotell, bara för att läsa korrektur med kompositören vid pauser i komponerandet och mellan för karriären lämpliga göranden. En ö i Hebriderna, lyxhotell i New York och en undanskymd jättevilla på Sicilien utgör romanens orter. Genom hela romanen dyker dock trasakademikerns tillkortakommande upp, ständigt härlett till hans uppväxt i en förgäten tysk landsortshåla och accentuerat mot romanens slut. Han får då chansen att utveckla sin poetiska talang, dittills brukad i dikter för byrålådan. Uppdraget blir att skriva texten till en hymn, tänkt som ett kort inslag i kompositörens nästa storverk. Hymnen spolas och i samma veva går det upp för honom att kvinnan han förälskat sig i är ouppnåelig och romanen avklingar i ”ett dovt dystert och plötsligt avbrutet ackord. Ett ackord som vällde upp som ur en avgrund och sedan inget mer. Bara tystnad, inget mer.” I inledningen till Richard Wagners opera Tristan och Isolde finns det ett ackord som spränger ramen för den rådande tonartsorienteringen i musiken. Det har därefter kallats Tristanackordet. Treichel refererar en sofistikerad diskussion kring ackordets roll – förståelsen av dess betydelse är omöjlig utan att man förstått vissa ackord hos tidigare tonsättare. Treichels Tristanackordet verkar dock begriplig i sig. Slutackordet verkar vilja säga till huvudpersonen att söka sig till andra kretsar än de litterära eller konstnärliga. Där finns inget att hämta. Treichel är en mycket god berättare. De stora textsjoken utgör inget hinder för tillgängligheten. Hans språk är flyhänt med en humoristisk underton. Det är lätt att förbigå det dråpliga i många scener och funderingar hos huvudpersonen. Dessa kvalitéer fanns redan i Treichels förra roman – Den förlorade. En tysk familj förlorar en son under flykten undan östfronten i andra världskrigets slutskede. Perspektivet är storebrors, och berättelsens tråd spinns kring föräldrarnas sökande efter den förlorade sonen. Brodern räds återfinnandet och ser ett hot däri. Kanske är romanen en liknelse för Tysklands delning och återförening. Utan tvekan väckte den romanen fler tänkvärda tankar än Tristanackordet, även om språket som sagt håller hög klass även här. Risken är dock att den kommer att tillhöra den glömda litteraturen. JAN ERIK BORNLID