Akademiskt trist om fritid

Peder Aléx & Jonny Hjelm (red): Efter arbetet - studier av svensk fritid (Studentlitteratur) Det var en sommar för arton år sedan, vi befann oss i Göteborg för en SM-tävling. På spårvagnarna och andra reklampelare spred LO sitt budskap, som om jag minns rätt löd ”den som inte har något arbete har inga semesterminnen att berätta”. – Vafan vet dom om det? Undrade Cocker, min lagkamrat, uppkallad efter sångaren med den raspiga rösten och det ovårdade skägget. Han var utpräglad arbetarklass, därtill övertygad socialist, emellertid arbetslös just den sommaren. Men han skakade bara på huvudet åt LO:s slogan och gick rakt ut på Avenyn och tog för sig av ölen, solen och kvinnorna. När det kom till kritan skötte sig Cocker föredömligt och hans bidrag till vårt SM-brons skall inte underskattas. Själv var jag vid den tiden bara tonåring med ingen erfarenhet alls av betald semester. Det har jag ärligt talat fortfarande inte. Man väljer sitt liv – det är min liberala övertygelse – och att beklaga sig under resans lopp är att säga nej till valet, sig själv och livet. Jag är frilansande skribent, punkt slut. Jag har ingen semester, däremot hårda arbetsvillkor och usel timlön, men jag har själv fattat beslutet, ingen annan. Jag anar nog vad jag gått miste om, fast jag vet samtidigt vad jag vunnit i frihet och oberoende, låt vara att sådana honnörsord alltid inbegriper nyanseringar och reservationer. Och jag är tillräckligt (vänster)liberal för att vara kluven. Om jag inte orkar slåss för mina egna rättigheter – de existerar ju för övrigt bara i idévärlden, knappast i sinnevärlden – så kan jag åtminstone sympatisera med alla dem, huvudsakligen kvinnor, som aldrig sett röken av en fast anställning och lagstadgad semester. Även om vi borträknar de hemlösa och synligt utslagna finns det tusen och åter tusen vuxna och barn i Sverige som inte bara saknar bil och sommarhus, utan också – och framför allt – ekonomiska och andra möjligheter att i princip ta sig någon annanstans än ner på gården. Göran Greider, den i välbeställda kretsar så förlöjligade poeten och debattören, har i sin diktsamling från 1995, När fabrikerna tystnar, sprängt in tre talande rader: En sommar handlar mycket om en extra busslinje till badplatsen: ensamstående mödrar kommer annars inte iväg. Han verkar veta hur villkoren kan se ut. Det gör kanske även skribenterna i antologin Efter arbetet - studier av svensk fritid. Problemet är bara att de – med undantag för Tomas Forser och Ingvar Johansson som i sitt gemensamma bidrag om 68-vänsterns uppgång och fall dock tänker efter eget huvud – gömmer sig bakom den allra tråkigaste sortens akademiska upprepningar, jargong och auktoritetstro. Vänsterrörelsen, en fritidssysselsättning? Det är bokens styrka: bredden. Begreppet fritid fattas i sin allra vidaste mening, från den korta dagliga till den långa, (sommar)semestern. Älgjakten, musikrörelsen, konsumtionen – allt ryms inom pärmarna. Men bredden kan inte uppväga bristerna. I våras gjorde min son och hans kompis ett specialarbete om fotbollens historia. Det är inte, varken å stilens eller tankens vägnar, ett dugg sämre än Jonny Hjelms antologikapitel, Fotbollsrörelsen i Sverige. De har gått exakt likadant till väga: läst in sig på redan utgivet material och ställt samman i eget namn. Johannes och Jacob är tio år och gick under våren i fyran. Hjelm är vuxen akademiker. Lena Eskilsson försöker i varje fall vara personlig, och Forser/Johansson lyckas med det, annars härskar det valhänta rabblandet. När det på baksidan sägs att boken ”vänder sig i första hand till studenter vid universitet och högskolor i alla ämnen som intresserar sig för vardagshistoria” blir man en smula oroad över den högre utbildningens standard i Sverige. Efter många om och men vidareutbildade sig Cocker till svetsare. Jag vågar nog påstå att sju av den här antologins nio deltagare aldrig hade klarat gesällprovet. För många svetsloppor, så att säga. Vem granskar granskarna, alltså medierna, brukar samtidsfrågan framför andra lyda. Dags, tror jag, att på allvar undra vem som granskar akademikerna. JAN KARLSSON