”Äldre kvinnor måste vara förebilder för yngre”

Säg ordet flicka. Och känn efter hur det känns. Vad är det du ser för ditt inre öga?

Våra bilder liknar förmodligen varann. Där finns ett par flätor som guppar, där nynnas Idas sommarvisa, där hörs en ljus röst: ”Jaa, mamma.” Där syns en smal nacke böjd över en bok: ”Får jag läsa för dig?” Duktig, står det skrivet i en pratbubbla. Och sn]äll.

Språket har betydelse, säger Barbro Dahlbom-Hall, ganska bestämt. Orden har makt över våra tankar. Säg att du, liksom hon för en tid sedan, kommer till ett företag där du skall ha ett viktigt samtal med en person. Du vet inte var vederbörande har sitt ar]betsrum, så du frågar i växeln.

– Vi skall se om någon av flickorna däruppe finns på plats, blir svaret.

Men i själva verket är ju alla de anställda på plan två ganska bredbakade, medelålders kvinnor...

– Då säger jag ifrån. Jag reagerar oerhört starkt när kapabla kvinnor omnämns som flickor. ”Det finns en flicka som är professor i Lund”, hörde jag någon säga häromdagen. Själva ordet kvinna tycks fortfarande vara för hotfullt.

I över trettio år har Barbro Dahlbom-Hall tränat kvinnor och män att bli mogna ledare och chefer. Ett av huvudspåren i hennes många böcker om ledarskap är just detta. Den ”ambitiösa och duktiga flickan” –] når aldrig dit hon vill.

Ett tag kan] det förstås löna sig att vara snäll och anpasslig. Det ger en hel del bekräftelse till att börja med. Men flickan behöver ständigt andras uppskattning för att hon skall känna att hon duger. På lång sikt går flickrollen raka spåret till ändhållplatsen ”d]en gnälliga kärringen”, den ständigt missnöjda kvinnan utan formell makt.

– Det är ingen medveten strävan som ligger bakom den här tendensen i vår tid som hindrar duktiga flickor att växa upp. Men att motverka den är själva essensen i mitt arbete. Flickor måste lära sig att utvecklas till mogna kvinnor –] och grabbar att utvec]klas till vuxna män.

Hur skall det gå till, då?

En viktig del, menar Barbro Dahlbom-Hall, är att titta närmare på de erfarenheter som präglar moderna kvinnors liv. Inte minst de fyra ”svåra perioderna”:

– Den första inträffar redan i fyraårsåldern. Det är då barn börjar träna kraften i sina känslor. Fyraåringar kan få fruktansvärda vredesutbrott. Men medan ilskna små pojkar brukar få hållas, har forskare, som närstuderat hur vi behandlar vår barn, visat] att flickorna ofta möts av skräckslagna reaktioner från omgivningen: ”Men för guds skull, lugna ner dig, lilla gumman!”

Så drar den rasande fyraårsflickan sin slutsats. Det är farligt att bli arg.

Det är därför Barbro Dahlbom-Hall brukar råda kvinnor som är chefer att lära känna sin vrede.

– Utan den har kvinnan inte tillgång till vare sig glädje eller kraft. Det är ju inte så att vi kvinnor föds med mindre förmåga att bli arga. Det är en präglingsfråga! Och sånt sitter mycket djupt, och kan bara ändras om man blir medveten om det.

Nästa svåra period i flickors liv infaller i åttaårsåldern.

– Flickor mognar tidigare. Ändå utgår skolan från pojkarnas nivå, konstaterar Barbro Dahlbom-Hall. Dessutom känner många lärare skuld över att de är kvinnor. Pojkarna möter för få män sägs det, och så är det ju, men för att kompensera det ger lärarna –]] helt omedvetet –] pojkarna mer uppmärksamhet än flickorna.

I andra klass får många flickor för första gången en diffus känsla av att deras begåvning är mindre värd. Och så grundläggs beteendet att kvinnor som har överkapacitet skall använda den –] till att ta hand de busiga pojkarna.

Barbro minns en temadag hon anordnade för ungefär 15 år sedan, som just skulle handla om ”den kvinnliga chefen”. En av talarna inledde med orden ”Godmorron alla duktiga chefer –] alla ni som när ni var åtta fick hjälpa fröken...”

Det gick ett sus genom auditoriet. Det var så mitt i prick. Alla kände igen sig!

Barbro hänvisar till det framgångsrika exemplet på förskolan Björntomten i Gävle, där personalen sedan många år tillbaka arbetat med att vidga könsrollerna –] både de egna och barnens. Där lärde man sig snart att det ibland är nödvändigt att skilja flick]or och pojkar åt, för att ge flickorna tillräckligt utrymme.

– Gvleexemplet visar att det går. Om man ger flickor rätt att bete sig på ett sätt som inte motsvarar flickrollen använder de den rätten.

Dn tredje krisen för flickorna kommer i sjuan, ofta så här efter sportlovet enligt vad lärare har berättat. ”För tredje gången förlorar flickorna då sin kraft, när det här med pojkar blir vansinnigt viktigt för dem”, som hon skriver i en av sina böcker.

– Ja det här är den värsta perioden i många kvinnors liv, suckar hon. All vilsenhet...

Här kommer vi in på det som Barbro Dahlbom-Hall tycker är den allra mest angelägna frågan just nu, att äldre kvinnor tar ansvar för att stödja och uppmuntra yngre.

– ”Så här var det för mig också när jag var 13 –] fast sen blev det bättre, sen gick det ganska bra, faktiskt”. Såna berättelser behöver unga flickor höra från framgångsrika kvinnor.

”När tog du själv ställning, Barbro?”, brukar folk fråga henne. Och då vet hon precis vad hon skall svara:

–Det kom en kvinna från näringslivet till skolan en dag när jag gick i högstadiet. När jag såg henne –] ja, det var då jag bestämde mig för att göra något viktigt i livet.

Med tiden blev hon förebild själv, inte minst för sina döttrars klasskamrater. Skolan kan vi inte lägga detta på, poängterar hon, många lärare sliter redan så hårt. Stödet måste komma utifrån, från mammas väninnor, just, eller från en idrottstränare, en ]scoutledare...

–Sen är förstås mammorna väldigt viktiga. Att de är nöjda och säkra som kvinnor. Att de inte gör för vagt motstånd mot sina flickor –] de skall ju separera från mamma nu.

Dialog, öppenhet och tydlighet är nyckelorden. Och att man visar sina döttrar att saker och ting går att förändra.

Någa år senare, i 16-17-årsåldern, handlar det mera om pappa. Det är den fjärde svåra perioden. Barbro Dahlbom-Hall uttrycker det så här: ”För att hitta sin kvinnlighet behöver flickorna slåss mot manligheten.”

]Det låter kanske abstrakt, men det handlar om att hitta balansen mellan kvinnligt och manligt i sig själv. Den utvecklingen underlättas betydligt för en flicka som har en kraftfull dialog med en tydlig pappa. En pappa som visar att han uppskattar kvinnan] i mamma –] inte flickan! En pappa som inte är rädd för starka kvinnor. Annars finns risken att flickan idealiserar sin pappa. Och ”kommer i för mycket kontakt med sin manlighet”:

– Du vet, man talar ofta om att framgångsrika kvinnor skulle vara ”pappas flickor”. Men det stämmer inte alls! Framgångsrika kvinnor har lärt av sina mammor. Fast till alldeles nyligen tvingades många kvinnor, inte minst i min generation, vara just i al]ltför mycket kontakt med sin manliga del för att lyckas. Den som ville vidare i karriären var helt enkelt tvungen att ställa upp på de villkor som rådde. Och de var ju skapade av män.

]Men trots allt är Barbro Dahlbom-Hall fylld av ”realistiskt hopp” inför framtiden:

– Dä man tillbaka, har det verkligen hänt mycket. Även om all förändring tar tid. Och alltid rymmer återfall.

CATARINA BALDO ZAGADOU/REPORTAGENÄTET Äldre kvinnor måste ta på sig rollen att vara förebilder för yngre, säger chefskonsulten Barbro Dahlbom Hall i artikeln här intill.

– Trots att många kvinnor, åtminstone upp till 30-årsåldern, inte tror de behöver några. Men visst gör de det!

Hennes ”gör-så-här-lista” rymmer sex punkter.

Som äldre kan du stötta genom att:

1. Minnas

”Så här var det för mig också”, ger bekräftelse. Och perspektiv.

2. Lyssna]

3. Samtala]

Att utbyta erfarenheter mellan generationerna ger kunskap och inspiration.

4. Undvika att kritisera för hårt]!

Unga kvinnor möter hårt motstånd ändå. Se till att du själv inte späder på det kvinnoförakt som finns lite varstans. Också bland kvinnor.

5. Lära tjejerna sortera]

]mellan stort och smått, viktigt och oviktigt, sak och person. Äldre kvinnor som fungerar som mentorer kan göra underverk för yngre.

6. ”Visa att man måste säga adjö till flicklivet för att kunna säga goddag till kvinnolivet!”