Alltför banal schamansk visdom

Ny bok Jaan Kaplinski: ”Ögat/Hektor”. Övers Enel Melberg (Natur och Kultur) Estländaren Jaan Kaplinskis sjätte bok på svenska, Ögat/Hektor, består av två långnoveller som till sin karaktär skvallrar om att författaren snarare utmärker sig som essäist och poet än som skönlitterär prosaist. Så är de båda texternas metafysiska och spekulativa motiv av allt att döma utmärkande för författarskapet i stort. I den essäistiska berättelsen Ögat stiftar vi bekantskap med den egendomlige I, som känner sig förföljd och hotad av ett slags allseende öga som bevakar hans minsta steg. Med hjälp av studier i teologi och allehanda mystiska läror försöker han komma underfund med tillvarons innersta hemligheter. Sökandet kulminerar i en kosmisk uppgörelse och ett veritabelt korsförhör med en rad gudomliga principer. Historiens rätt långsökta resonemang och påfrestande hårklyverier siktar in sig på en ”andlighetens tredje ståndpunkt”, bortom kampen mellan Lucifer och Jahve och den jagcentrerade verklighetsuppfattningen. De transcendentala konspirationsteorierna står i vilket fall som spön i backen, och även om Kaplinski med allt detta skulle syfta på alla trossystems bedräglighet, förstår jag honom inte riktigt. De själsliga tankegångarna genomträngs av logiska luckor och outvecklade argument, och saknar ofta nödvändiga led i slutsatserna eller i de fiktiva gestalternas beteende. Dessa brister hade möjligen kunnat vägas upp av eventuella stilistiska och kompositionsmässiga färdigheter, men Kaplinskis (och/eller översättarens) språk är slarvigt, den psykologiska gestaltningen överlag banal och dialogen undermålig. Ja, efter hand framstår den litterära omognaden (jag kan inte förklara det på annat sätt) som verkligt besvärande, och som i sina streberaktiga sofisterier inte så litet påminner om den förhastade ynglingens första trevande försök i konsten att tänka. Då har den andra – likaledes ontologiskt genomsyrade – historien, Hektor, ett tydligare och något bättre genomfört idéstoff, där textens själva struktur fogar sig efter de universella reflexionerna. I ett övergivet hus sitter den genmanipulerade hunden Hektor med ett IQ på 220 och kommunicerar med omvärlden via e-post och röstomvandlare. Stillsamt resonerar hunden kring embryologi, darwinism och forskaretik, och minns tillbaka på sin skapare (en framstående biolog) och på sina två vänner, de ”neuteniska mutanterna” Nestor (en tankfull korp med sinne för teoretisk filosofi) och Akilles (en gudabenådat konstnärlig malayisk gibbonapa). Dessa tre har emellertid nyligen dött, och Hektors sista uppgift är nu att skriva in husbondens hemliga forskningsmanuskript i datorn, för att därigenom sprida de banbrytande utvecklingsteorierna. Även denna berättelse utmynnar i ett slags schamansk visdom, och Kaplinski må ha en poäng i sin kritik av människans rovdrift på naturen och i sin hänsyn till allt skapat liv, men sensmoralen är alltför lättköpt och idémässigt ensidig för en litteraturkritisk behandling. Så är dessa två ”tankevidgande kortromaner” i slutändan inte stort mer än skrymmande gods i bokhyllan, där de omedelbart slås ut av andra och betydligt mer begåvade ”kosmologier”. Martin Lagerholm kultur@kristianstadsbladet.se