Alltid fest läsa Baricco
Alessandro Baricco: City. Övers Viveca Melander (Bonniers) Ett verk om året av italienaren Alessandro Baricco hör sedan 1997 till den svenska bokutgivningens standardrepertoar. Och, för att standard inte skall missförstås, fester. Det är alltid spännande att läsa honom, aldrig förutsägbart. Årets översättning - ånyo skickligt utförd av Viveca Melander - heter som originalet från 1999, City. Romanen är Bariccos till omfånget hittills största satsning, mer än tre gånger så tjock som hans genombrottsbok på våra breddgrader, Silke. Av bästsäljarens smala, avgränsade berättande och musikaliska upprepningsteknik märks inte mycket i City. Här anknyter han snarare till bredden och mångfalden i två tidigare romaner, på svenska Vredens slott och Oceanhavet. I den förra undersökte han 1800-talets tekniska positivism, framsteget i form av järnvägen och lokomotivet, men laborerade han samtidigt med en bild av livet och litteraturen: luftslottet. I den andra lät han, bland många andra excentriska inslag, en hängiven och giftaslysten professor arbeta på en encyklopedi över naturens gränser - var tar havet slut? Professorns namn, Bartleboom, var ingen slump, fastmer en blinkning åt den excentriske miljardären och pusselfanatikern Bartlebooth och en bugning åt dennes upphovsman, Georges Perec, och hans magnus opus, Livet - en bruksanvisning. Även om Perecs mäktiga och samtidigt lätta roman saknar motstycke, får nog City betraktas som det närmaste Baricco hittills kommit sin förebild. I varje fall i själva ansatsen, som enkelt uttryckt går ut på att göra fiktion av fiktionen och aldrig begränsa romanen till en kronologisk framställning i tid och realistisk avbildning av rum. Om resultatet emellanåt kan verka enahanda så beror det nog mindre på utförandet - som virtuos språkkonstnär och lustfylld lingvist har Baricco få övermän - än på delar av innehållet. Läsare med ringa boxningsintresse torde exempelvis vara oförstående inför vissa längre referat. Men det är vad romanens trots allt urskiljbara nav, Gould, bland annat ägnar sin tid åt: att i detalj fantisera ihop en hel boxningsvärld och kommentera matcherna. Han har två kompisar, jätten Diesel och den stumme Poomerang. Utanför Goulds skalle är deras existens, säg, ifrågasatt. Själv är han ett geni som vid elva tog en akademisk examen i teoretisk fysik. Nobelpriset nästa, menar hans många lärare - professorer hela bunten - unisont. När romanen börjar skall han fylla tretton. Hans tidiga skolår tillbringas på skolan och i ett stort hus med en nyförvärvad hushållerska som, förutom låtsaskompisarna, enda sällskap. Goulds far är general och begränsar sin kontakt med sonen till ett punktligt telefonsamtal om fredagarna. Modern framställs som mentalpatient, i partier av mera psykologisk karaktär än brukligt hos Baricco. Vad är då detta för roman? Hushållerskan drömmer om att skriva en western, men är ändå en förhållandevis jordnära natur. Öm och förstående. Hon heter Shatzy Shell - namn är lika viktiga för Baricco som Perec - och fattar ju att det inte står rätt till med Gould. Med komiskt beskrivna besök på hamburgerhak och andra sociala aktiviteter försöker hon, tja, återbörda honom till den barndom han nog aldrig haft. Efter två tredjedelar av romanen vänder det i en långsamt återgiven ”nyckelscen”. Gould, som trott att analysförmågan utesluter deltagande, att intellektet är skilt från kropp, beröring och fysisk rörelse, ger sig äntligen av efter några andra barns förlupna boll. Håller den i handen, sparkar efter en evighet iväg bollen. ”Ja - sa Gould tyst. Det var ett svar på en hel massa frågor.” Men detta ”ja” innebär ingen punkt. Romanen fortsätter. Boxningsinteriörerna och -scenerna likaså. Shatzys intrikata och blodiga western utvecklas med saloon, sheriff, revolvermän, indianer och en stad, Closingtown, där klockan såväl som tiden stannat. Det fortsätter för att det måste och för att Bariccos syfte med och idé om litteraturen är en annan än den stöpta och förklarande realismens. Vilket inte utesluter att Gould får sista ordet. JAN KARLSSON
