Ambitionen som försvann

Ny bok

Erlend Loe: "Expedition L" Övers Lotta Eklund (AlfabetaAnamma)

Det är sent på jorden. Världen är redan fix och färdig; för en senkommen generation finns inte mycket kvar att uträtta: "Det enda som återstår är underhåll och reparationer. Vi har fötts in i ett renoveringsobjekt. Hur stimulerande är det?"

Den norske kultförfattaren Erlend Loe har i Expedition L – den femte av hans romaner som översatts till svenska – satt fingret på sin årskulls stora trauma. I Norge kallas den ibland "dessertgenerationen": född med guldsked i mun har man tappat lusten att bli vuxen och väntar sig att skörda framgångar utan ambitioner, ansvar eller minsta ansträngning. Loe kallar den träffande "vi som inte byggde Norge".

I "Expedition L" möter vi en 29-årig man vid namn Erlend Loe som slagits av insikten att han förutom en 17 kvadratmeters vägg egentligen inte byggt någonting alls. Det är lätt att bli frustrerad i skuggan av det förflutnas stora bragder och djärva dåd. Erlend skulle gärna vilja bidra med något stort som ett tack till det Norge som låtit honom växa upp i trygghet och materiellt välstånd – helst av allt göra en rejäl upptäckt eller utforma en universell teori av renässanssnitt.

Men hela världen är redan kartlagd, inga vita fläckar återstår:

De tänkte aldrig på att hejda sig lite. Hålla igen lite. Vi stannar här och låter kommande generationer ha lite roligt. De körde på. Går det så går det. … Man har gjort det svårt för oss. För oss som inte byggde Norge.

Med Thor Heyerdahl i bakhuvudet och skridskor på fötterna växer så en banbrytande teori fram: kanske tog sig Sydamerikas urbefolkning inte med balsaflotte utan med skridskor till de polynesiska öarna? För visst var väl också södra halvklotet islagt på den tiden?

Med siktet inställt på stordåd börjar Erlend planera för expeditionen som ska placera Norge på världskartan och honom själv i historieböckerna: det ska sökas sponsorer, samlas ihop ett gäng på sex rakryggade norska grabbar, teambuildas för sammanhållningen, och så gäller det att hitta den rätta öde söderhavsön där spåren efter de skridskoåkande urinvånarna kan säkras.

Så långt kommen är Expedition L oemotståndligt underhållande. Jag pendlar under läsningen mellan ett litet leende och ett stort skratt. Det är ploj och practical joke, visst, men romanen träffar mitt i prick som parodi på heroiska reseskildringar och populärvetenskaplig äventyrslektyr.

Godmodigt, lättsamt och charmigt pratigt driver Loe med samtiden, mansidealet och inte minst den norska nationen, från vikingatid till OS i Lillehammer byggd på hjältedåd. Det dryper av ironi, men av ett ömsint och godhjärtat slag, präglad av den underfundiga naivism som blivit författarens kännemärke; något av en förundrad Nalle Puh-inställning till världen.

I andra hälften av boken anländer så de sju på teve och storstadspulserande civilisation uppfödda pojkarna till sin tropiska ö och en långdragen resedagbok i robinsonadens form tar vid. Det händer inte mycket på ön, och inte heller i romanen. De föregivna forskarna försöker komma på plan B-teorier och söker slött nya grundämnen, men längtar mest till bio, kaffe, cigaretter och flickor.

Paradiset visar sig bestå av olidlig hetta, farliga djur, myggor, sömnlösa nätter och långtråkig kokosnöt- och fiskdiet. Tillvaron består mest av tidsfördriv, boken av utfyllnad: tristessen hotar mer än en gång att färga av sig på läsaren.

För all del är Expedition L fortfarande hyfsat rolig, men i betydligt mer utspädda doser än tidigare. Det är som om inte bara forskningsexpeditionens ambitioner utan också författarens engagemang för romanen rinner ut i sanden.

Ann Lingebrandt