Äntligen hela bibeln

Först nu , mer än ett halvt sekel efter den ursprungliga utgivningen 1949, kommer Simone de Beauvoirs Det andra könet ut i fullständigt skick på svenska. Mitt gamla exemplar av denna klassiska ”feministbibel”, en pocket från 1973, är sönderläst. Sidor fyllda av understrykningar och marginalanteckningar singlar till marken som melankoliska höstlöv när jag på nytt tar ner boken från hyllan.

Det andra könet var ett ofrånkomligt verk för feminister ur 68-generationen. Länge fick vi som inte klarade en avancerad text på franska förstås nöja oss med den engelska översättningen. Och när boken äntligen kom ut på svenska, för första gången 1973, bestods vi symptomatiskt nog bara med en hårt nedbantad och stympad version – en illa limmad billighetspocket på 450 sidor.

Nu däremot får vi ett vackert revolutionsrött och elegant band med hårda pärmar, där hela den oavkortade versionen på svenska utgör en tegelsten på 880 sidor. Texten är nyöversatt på ett synnerligen kompetent vis av Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg i samarbete med Beauvoirexperten Eva Gothlin. Dessutom, som extra krydda, ett skyddsomslag med bild på en drottninglik Simone de Beauvoir i sina bästa år! Är allt detta att se som ett postumt erkännande av ett kvinnligt snille, som borde fått Nobelpriset, men naturligtvis fick stå tillbaka för en man? undrar jag förvånat. Eller handlar det helt enkelt om att feminismen numera blivit sååå väldigt rumsren? Att något sådant var på gång anade vi väl i och för sig redan när såväl Göran Persson som Bo Lundgren började tävla med Gudrun Schyman om att bli den ”bästa” (det vill säga den Temo-populäraste) feministen.

Men vår tids nymornade acceptans av feministiska idéer ska nog inte tas som något alltför självklart och evigt bestående. För femtio år sedan var Beauvoirs analys av kvinnoförtrycket och dess orsaker en skandal, som skulle orsakat henne social katastrof om hon inte hade haft den inflytelserike filosofen Jean-Paul Sartre vid sin sida.

Hur lång och stenig vägen från underkastelse till frihet har varit, och med all sannolikhet kommer att fortsätta vara under överskådlig framtid, får den som läser Det andra könet klart besked om. Simone de Beauvoirs text är en grundlig genomgång av de villkor som format kvinnors lott sedan urminnes tider. Till sin hjälp tar hon filosofisk analys, litteraturkritik, historieskrivning och samhällsanalys såväl som egna observationer. Med briljant tankeskärpa och otaliga exempel ringar Beauvoir in hur förtrycket har sett ut, men också hur den frigörande feministiska strategin enligt hennes åsikt bör se ut. Med det berömda påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” – numera ett välkänt slagord – tog hon avstamp i den existentialistiska filosofins tes om människans brist på essens.

Om vi bara förmådde göra upp, både kvinnor och män, med de myter och ideologier som mannens dominans skapat på alla områden, skulle det biologiska ödet att vara född till flicka således inte behöva hindra flickan att växa upp till en självständigt handlande kvinna, som kan forma sitt liv i lika hög grad som någon man, menade Beauvoir.

Sedan Beauvoir skrev sitt stora verk har vi ju hunnit en bit på den väg hon skisserade. Fri abort, preventivmedel, kvinnornas inträde på bred front i arbetslivet ser vi idag som självklarheter, vilket de inte alls var på hennes tid. Men även om Beauvoir idag hyllas som en oundgänglig banbrytare är det många nutida läsare som störs av att Det andra könet är så negativ till kvinnokroppen och förkastar det mesta av det vi traditionellt kallar ”kvinnlighet” och istället hyllar det ”manliga” sättet att förhålla sig till världen. Att Simone de Beauvoir själv hade svårt att leva upp till sina höga ideal om kvinnlig självständighet är det åtskilliga som velat påpeka efter hennes död 1986. Breven till livskamraten Sartre och dagböckerna, som publicerades efter hennes död, visar fram allt det beroende och den svaghet, som hade rensats bort ur de självbiografiska böckerna hon skrev under sin livstid.

Denna dubbla bokföring har lockat både till elakt förtal och intressanta analyser. Men den skildring av Beauvoirs förhållande med Sartre, med titeln De som älskade friheten, skriven av fransyskan Claudine Monteil, som Norstedts ger ut samtidigt med nyöversättningen av Det andra könet, är en ganska fadd och sockrad hyllning till det berömda paret.

På franskt manér skriver Monteil en historisk krönika som snarare har ”la gloire”, den eftertraktade franska äran, som sitt föremål, än något lodande efter en inre sanning om paret. Monteil är noga med yttre fakta om deras bokutgivningar, resor, amorösa äventyr etc. vilket ger en dokumentär prägel åt berättelsen. Och hon kan aldrig nog framhålla hur tappert ”Simone och Sartre” kämpade med att ”rada upp ord på papper” för att vinna sina positioner i det franska kulturlivet. Men hon tryfferar också sin anrättning med påhittade repliker mellan Beauvoir och Sartre som gör ett patetiskt och klichéartat intryck. Gång på gång, till och med på Sartres dödsläger, påstås han utbrista ”Jag älskar dig så, min lilla Castor . . ” Monteil verkar besatt av att göra ”sin” Beauvoir till en romantisk Hollywoodhjältinna. Det är pinsamt!

För den som vill läsa något mer engagerande om Beauvoir och Sartre, deras relation och idéer, rekommenderar jag istället Åsa Mobergs personliga Simone och jag (Norstedts, 1996) och Toril Mois skarpögda analys Simone de Beauvoir: Hur man skapar en kvinnlig intellektuell (Symposion, 1996).

Eller ta tag i Det andra könet direkt! Även om verket är digert är det ett läsäventyr som har förändrat otaliga kvinnors liv.

ANNA PIA ÅHSLUND