Att prata med kritor
Tänk vad frustrerande att inte kunna uttrycka vad man vill ha sagt! Att människorna runt omkring inte förstår. De förstår inte att jag har ont i magen, att jag är hungrig eller törstig. De förstår inte att jag vill ha en kram, bli upplyft och gungad. De förstår inte att jag mår dåligt, att jag gråter inombords eller att jag aldrig vill återvända till kriget. Att inte kunna bli förstådd gäller inte bara småttingar utan även många invandrarbarn som lever här i Sverige. De är människor som saknar det svenska samhällets språk att kommunicera med. För alla dessa barn är bilden ett ovärderligt uttrycksmedel. Eller musiken för den delen. Eller teatern. Med kroppen och med kritor kan man säga mycket. För alla de som inte pratar svenska men som bor i Sverige kan kommunikation genom bilder vara ett sätt att få sina behov tillgodosedda. Barnen kan rita och måla sina känslor, de hot de känner, sina tankar, känslor och drömmar. Det som gör ont kan kanske inte försvinna helt, men det kan kännas lite lättare när man får ur sig lite av all smärta. För vissa blir bilden vacker och den ger en känsla av glädje. Den lättar på trycket. För andra blir bilden bara ful, svart och mörk. Då är det inte ovanligt att bilden knycklas ihop och slängs i papperskorgen. Sedan kan den bilden följas av en lite ljusare bild, men som fortfarande går i en mörk färgskala. Till slut kanske bilden är så ljus så att man orkar titta på den och kanske till och med behålla den och visa upp den. Olika färger representerar olika känslor, det är välkänt, men de gör det ofta utan att man tänker på det. Det är spännande! Och alla dessa symboler som vi kan använda oss av för att visa hur vi mår! En glad, stor och gul sol är en välmående sol. Ett kolsvart regnmoln är ett tråkigt moln. Med bilder kan vi berätta nästan allt. Små barn berättar vad de ser och vad de vet när de målar. De berättar också hur de mår. Många vuxna tittar på barns bilder och kommenterar hur fina de är. De tittar inte på vad barnet vill säga. Det är oerhört sorgligt. Barns bilder är en guldgruva. För en tid sedan träffade jag en grupp barn i första klass. De fick alla samma uppgift, men alla löste den på olika sätt. (Det är detta som jag tycker är så spännande med barn och deras bilder! Det visar så tydligt hur unika vi alla är.) Barnen fick i uppgift att rita och måla ett fantasihus. Pojken som var allra spralligast och skrattade mest hela tiden målade ett hus i form av ett äpple i glada färger. Han njöt av att blanda färgerna och av att berätta om husets funktioner och invånare. Pojken bredvid honom målade ett hus med en blodig människa utanför, en stor tung stenmur och med en stängd dörr. Han berättade även för mig att han inte ville vara ledig från skolan dagen efter, då det var helgdag. Det var inte svårt att lista ut att den här lille pojken mådde dåligt. En flicka, vars föräldrar just lämnat av henne fast hon inte ville bli lämnad, fyllde hela sitt papper med ett tjockt lager färg. Bruna och svarta färger som löste upp papperet med sin väta. Hon var inte heller särskilt glad. I bilder kan både barn och vuxna finna tröst, glädje och få utlopp för sina känslor. Att få uttrycka sina känslor är oerhört viktigt hur stor eller liten man än är. Att använda kritor och färger som språk är ett alternativ till alla ord man inte kan eller vill säga. Jag vill uppmana alla vuxna att se på barnens bilder ordentligt och att lyssna på vad de har att berätta. Jag vill också uppmana alla bildlärare att då och då strunta i alla perspektivbilder och givna teman och låta barnen skapa fritt. Låt dem upptäcka ytterligare ett av sina hundra språk! Jag vill också med följande historia säga att man inte alltid ska tolka bilder utan att känna till skaparens bakgrund och intentioner: En fröken bad en gång sin klass att i läxa rita och måla sitt bästa minne från sommarlovet. Följande dag får hon in många glada somriga bilder. Hon får också en helt svart bild. Självklart blir hon oroad av denna helt svarta bild. Hon tänker att den lille pojken har haft en hemsk sommar. När hon frågar pojken om hans bild berättar han att hans bästa minne var när han och pappa gick upp halv tre på natten och åkte ut i båten för att fiska. ”Det var så mörkt så man kunde inte se någonting!”. ELLEN NORDGREN Fotnot:Ellen Nordgren avslutade i vår sin kulturvetenskapliga utbildning, med inriktning mot barnkultur. Hon bor i Åhus.
