Att tala om det svåra

När Melinda börjar high school vet hon redan att hon hör till de utstötta. Alla vet att där går tjejen som förstörde en fest genom att ringa till polisen. För att överleva rasterna flyr hon till en gammal städskrubb. Hemma undviker hon att prata med föräldrarna av rädsla för att bryta ihop och avslöja allt.

Så börjar ungdomsromanen Säg något av den amerikanske författaren Laurie Halse Anderson, översatt av Ann Margret Forsström (Rabén & Sjögren). På bokens omslag finns ett träd och bakom skymtar ett ansikte där endast ögonen är tydliga. Munnens frånvaro antyder Melindas oförmåga att säga något medan trädet står för hoppet om nytt liv.

Med hjälp av sin bildlärare lyckas hon förmedla sin sorg och kan slutligen säga ”jag ska berätta”. Innan dess har hon också lyckats sätta igång en hämndeaktion mot sin plågoande.

Med en skicklig blandning av hjärtskärande humor och svart sorg skildrar författaren hur en ung flicka försöker hantera den våldtäkt hon utsatts för. De korta kapitlen indelade i små stycken med ordknapp dialog framhäver huvudpersonens kaotiska känslor. Rädsla för nya övergrepp, skam och förnekanden avlöser varandra och skildrar hur personligheten, under det år terrorn pågår, håller på att lösas upp.

humorn blir från början berättelsens drivkraft, det som får läsaren att orka vidare. Så här står det när Melinda och hennes föräldrar kallats till ett möte på skolan:

”Mamma och pappa låter som ett par i en musikal: ”Vad ska vi ta oss till? Vad ska vi ta oss till? Hon bara deppar. Öppnar aldrig sina läppar. Vad, oh, vad ska vi ta oss till?” Inne i mitt huvud hoppar de upp på Rektor Rektorns skrivbord och börjar steppa. En strålkastare lyser på dem … Jag fnissar”.

Inte heller jag som läsare kan låta bli att fnissa åt de halsbrytande komiska vändningarna, även om jag liksom Melinda strax blir allvarlig igen. Boken, som utspelar sig i författarens hemstad Syracuse, har blivit mycket uppmärksammad i USA. Med sitt starka innehåll tror jag att den kommer att gå hem även hos svenska ungdomar.

i den svenska ungdomsboken Kort kjol av Christina Wahldén (Norstedts förlag) finns ingen tillflyktsort i humorn. Med en närmast dokumentär beskrivning skildras hur Myran på en skolavslutningsfest våldtas av två 17-åriga skolkamrater. Hennes känslor av äckel, vanmakt och fruktan är desamma som i Säg något även om de hanteras annorlunda.

Som den journalist författaren är, låter hon sin huvudperson tala istället för att tiga. Så följer en plågsam tid med förhör, rättegång och samtal med psykolog och läkare. Trots de nästan kyliga rapporterna lyckas författaren förmedla hela vidden av den katastrof ett sådant här övergrepp innebär för en ung kvinna. Att boken nu kommer i ny upplaga tyder på ett stort intresse från läsekretsen. Den ligger rätt i tiden och borde läsas inte bara av ungdomar utan av alla vuxna som kommer i kontakt med unga människor.

Att bli utsatt för övergrepp av en kompis är ett oerhört svek. Ändå finns det ett ännu större svek: att inte kunna lita på sin egen far! Gabriella Olsson skrev 1990 en bok med titeln Visst fan vill du! (Rabén & Sjögren) Den börjar med 12-åriga Kärstins avskedsbrev till mamma och pappa. Hon orkar inte längre med skammen och äcklet, hennes värde som människa är borta och hon har bestämt sig för att kasta sig framför tunnelbanetåget.

Detta är en alltigenom svart skildring av en pappas utnyttjande av sin dotter. Den upplösning av personligheten som är hotande nära i Säg något fullbordas här. Med obönhörlig konsekvens skildrar författaren offrets flykt in i sinnessjukdom. Föräldrar, lärare, psykologer och läkare framställs som välmenande vuxna utan engagemang. När katastrofen till sist fullbordas finns det inget mer att tillägga.

författaren har dock fortsatt att brottas med hanteringen av sitt svåra ämne. I en ny bok med titeln Förförd (Rabén & Sjögren) berättar Gabriella Olsson i stort sett samma historia.

Huvudpersonen är visserligen äldre, tuffare och starkare, men även hon hamnar på mentalsjukhus. Ändå finns det en avgörande skillnad. Vid en konfrontation försäger sig pappan och det blir uppenbart att han är skyldig. Då förändras allas inställning. Psykologer, läkare, lärare, ja till och med den undanglidande mamman förstår att det är allvar och försöker hjälpa flickan till ett annat liv.

Jag tycker bättre om den här nyare varianten. I den första boken var huvudpersonens själväckel så starkt att det nästan stötte bort mig som läsare. I Förförd är det lättare att identifiera sig med den utsatta flickan, vilket gör hennes öde mer intressant.

Temana våldtäkt och incest är återkommande inslag i ungdomsromanerna. Böckerna är populär läsning bland unga flickor. Kanske ett sätt att bearbeta sin egen utsatthet och att få styrka att värna sin integritet?

Men pojkarna då? Kan de förmås läsa de här böckerna och kan de sätta sig in i flickornas känslor? Om det vore så väl, skulle mycket vara vunnet.

Och bättre än i de här nämnda böckerna kan det inte sägas!

YVONNE PÅLSSON