Att vara i minnet

Geir Gulliksen: Vuxna dikter Övers. Stewe Claeson (Ellerströms) När en dikt skrivs balanserar den på gränsen mellan att befinna sig i nuet och vara historisk. Den ena bokstaven sjunker ned i tiden medan nästa skrivs. Samtidigt arbetar sig dikten framåt och avslöjar mer och mer av sitt innehåll. Det är först när den är färdigskriven som den obehindrat börjar ropa ut till olika tidsskikt. Att läsa dikten kan bli att upprepa denna rörelse igen. I den norska poeten och förläggaren Geir Gulliksens nyligen översatta diktsamling Vuxna dikter gör sig denna problematik tydlig. Den inleds med att mer eller mindre formulera en liten poetik: dikter skall inte vara vuxna dikterna skall inte vara kortväxta som växter eller som barn oansvariga spontana väsen skall dikterna vara, de ska prata strunt, skrika och bära sig åt eller mumla uttrycksfullt för sig själva men aldrig vara vuxna Diktsamlingen tar sin utgångspunkt i en poets försök att behandla ett minne, eller att befinna sig i ett minne. Centralt i sviten är en ung kvinnas självmord. En vuxen man återskapar tillsammans med dikterna en gemensam plats där ett nu kan tillåtas innefatta även någonting historiskt, en förlorad tid eller händelse. Det går på detta sätt att börja tilltala det förlorade subjektet igen och diktsamlingen vecklar ut sig och får en närmast brevartad karraktär. Gulliksen rör sig på ett medvetet och suggestivt sätt genom texten. Ungefär vartannat tilltal riktas mot dikten som väsen, som en uppmaning eller ömsint förfrågan och vartannat till kvinnan som försvunnit, som en hälsning eller bekräftan på hon verkligen funnits. Genom denna dynamik mellan olika röster förs mumlande frågor om minnets beständighet fram. Går det verkligen att minnas genom dikten? Kan man på något sätt återvända, trots att all denna tid passerat? Vuxna dikter är en stilla hållen text, en samling som har stor integritet och som verkar föredra att tala tyst, lika mycket mellan pärmarna som utanför dem och som vill bereda marken, utrymma en plats som är så pass stor att nuet och dået kan rymmas där samtidigt. Den enkla, klara tonen i språket och i översättningen drar innehållet till den punkt där dikten och minnet till slut måste ge vika. Diktsamlingen avslutas med ett efterord, riktat lika mycket till de tidigare dikterna som till läsaren och förmedlar den tro på och respekt för dikten som vi måste ha för att den ska kunna leva hos oss: Ett slags efterord. Men sedan sista dikten skrivits var det omöjligt för dig att säga något mera. Det måtte väl dessutom vara idén med att skriva dikter? /…/ Om vuxen betyder att det inte går att vända tillbaka, att en gräns passerats som gör det omöjligt att leva utan en känsla av oerhörd förlust, finns det ingen annan möjlighet än att avsluta. Diktens ansvar är att behandla sin egen levnad, att existera tills den blir omöjlig och upphör att vara dikt. Det kan låta självklart, som att en lampa lyser tills den släcks, men är ändå den svåraste uppgiften att bära. Dikten förbereder sin bortgång, på samma oförhärligande sätt som en menings stora bokstav förbereder sin punkt. KARL LARSSON