Berättandets fängslande konst

Dai Sijie

Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan

(Wahlström och Widstrand)

Liksom förra årets nobelpristagare är Dai Sijie född i Kina (1954) men lever nu i exil i Frankrike. Han är både filmregissör och författare och den nu översatta boken Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan är i original skriven på franska. Själv tycker jag inte att man kan placera den i vare sig fransk eller kinesisk berättartradition utan ser i stället dess rötter i muntligt berättande, i skrönan och anekdotens form. Och det är en härlig och humoristisk roman som borde göra sig ypperlig som högläsning eller radioföljetong!

Två unga män, Luo och berättaren, skickas ut på den kinesiska landsbygden, till bergstrakterna för att skolas om, omprogrammeras. Det är under kulturrevolutionens mest oförsonliga dagar och de två pojkarna är inte ens studenter, knappt gymnasister, och deras förvisning är mer ett straff riktad åt föräldrarna (som är läkare, tandläkare och författare) än ett försök att komma åt pojkarna. Livet är ett helvete: de bor uselt, får knappt någon mat och sliter hårt på fält och i gruvor. Byborna, med ledaren i spetsen föraktar dem till att börja med.

Tre saker förgyller deras liv: berättartalang, en resväska full med förbjuden västerländsk litteratur och den vackra skrädderskan i grannbyn. Berättartalang har de båda, men i synnerhet Luo och när byledaren en natt hör hur de återger en film bestämmer han att de skall berätta den för hela byn.

Därefter skickar han dem en gång i månaden till närmaste stad– tre dagars ledigt!– för att se en ny film som de sedan får återge för byborna. Enda kravet är att återberättandet skall ta precis lika lång tid som filmen i sig.

Väskan med den förbjudna litteraturen stjäl de av en pojke i samma situation som de själva och den visar sig vara en guldgruva. Balzac, systrarna Brontë, Shakespeare öppnar deras ögon för en annan verklighet och genom att återberätta historierna för den vackra skrädderskan vinner Luo hennes hjärta. Stor lycka gör Dumas Greven av Monte Christo.

Men frågan är om inte regeringsmakten hade rätt: litteraturen visar sig på flera punkter verkligen vara förförisk och dekadent, vilket får oanade följder….

På många sätt märks att Dai Sijie arbetar med film. Många scener är visuella. Himmelska Fenix-berget framträder inför läsarens ögon och den hemska scenen från gruvans innandöme är en annan ”filmisk” scen.

Många personer är också som hämtade ur en film: den loppiga gamle berättaren uppe på sitt berg, byledaren med sin variga och tandvärkande mun som han desperat tvingar Luo, tandläkarsonen, att operera. Det märks även på språket som är fyllt av metaforer, inte minst kring berättandet i sig. Så liknar Dai Sijie en berättelse vid ”ett stort träd som dragits upp med rötterna och som låg där på marken i hela sin härlighet, med sin ädla stam, sitt kraftiga grenverk och sina tjocka, nakna rötter”. Poängen att det endast är en riktig berättare som åter kan ställa trädet upprätt och på så sätt hänföra sina åhörare.

Men intressantast är berättelsen som en personlig vittnesbörd av en mindre lyckad epok i Kinas historia och Dai Sijie har inga problem att få fram sitt budskap: i en tid av personlig förnekelse och påtvingad kollektivism är en låda riktig litteratur en krutdurk!

MARIA EHRENBERG