Berättelser om förtryck och död

Jovan Rajs och

Kristina Hjertén

Ombud för de tystade

(Norstedts)

Raymond Paredes-Ahlgren

Hur många gånger kan man döda en man?

(Bokförlaget DN)

Det handlar om män som när de var pojkar såg sina familjer splittras och tvingas på flykt. Förutom att bringat ordning i fall som Catrine da Costa-mordet, bombmannen, lasermannen och senast i utredningen om Osmo Vallos död är Jovan Rajs, professor i rättsmedicin, den ende i sin familj som överlevt förintelsen. Hans Ombud för de tystade är ingen traditionell självbiografi. Han har tagit hjälp av författarinnan Kristina Hjertén vars engagemang och envishet varit avgörande för bokens tillkomst.

Nazisternas judeförföljelse i Jugoslavien har fått lite internationell uppmärksamhet. Ändå fanns det flera koncentrationsläger. Många människor gick massgravarnas anonyma öde till mötes. Bussar användes där passagerna gasades ihjäl under färd. Massgravarnas har efterlämnat djupa hål i landskapet. Under sin militärtjänstgöring på femtiotalet såg Rajs samma hål utnyttjas som skyttegravar i exercisen. Den överlevandes problematik är en labyrint av å ena sidan skuld och å andra sidan livsbejakelse. En bok som kom ut förra året hade namnlistor på judar som dödades i hans hemtrakter. Rajs eget namn finns paradoxalt nog med. Flera av hans försvunna anhöriga saknas:

Varför står mitt land på listan? Gasades jag ihjäl i Sajmiste 1942? Dödades jag i Szeged tillsammans med de övriga tveksamma medborgarna eller fördes jag med första transporten från Szeged till Auschwitz 1944? Dog jag i diarré i Bergen Belsen 1945? Eller är jag beviset på att uppgiften om sex miljoner dödade judar under andra världskriget är en grov överdrift, så som de så kallade revisionisterna påstår?

Jag vet inte.

Efter kriget utbildade han sig till rättsläkare, ett yrke som knappast skonat honom från att komma i kontakt med våld och död. Först i slutet av sextiotalet flyttade han till Sverige. Att han fortfarande är en fighter blir uppenbart i kapitlena om Rättsliga Rådets farsartade utspel. Rådet är en instans som inrättats för att ge part i mål möjlighet att överklaga ett obduktionsutlåtande. Det begränsade antalet rättsläkare i Sverige har bidragit till att skapa ett klimat där man träter med varandra snarare i akademiska än i rena sakfrågor. Något Rajs starkt emotsatt sig och därför råkat i blåsväder. Advokaterna har inte varit sena att utnyttja konflikten. När Rajs gör ett utlåtande överklagas detta rutinmässigt till Rådet. Domstolarna tycks dock ha valt att gå på professorns linje. Om bokens redogörelser är korrekta borde rådets ledamöter bytas ut och hela överklagandeförfarandet ersättas av ett mer ändamålsenligt system.

1999 besökte Rajs och Hjertén platser och släktingar i Jugoslaven. Minnena från andra världskriget kompletteras av brev och anteckningar. Berättandet har en udd, ett slags torr men effektiv humor som balanserar mot allvaret. Tillsammans med inblicken vi får i arbetet vid obduktionsbordet (omfattar också ett avsnitt om hur hans yngre kollega Teet häktas för delaktighet i styckmordet på da Costa) gör boken till en rafflande läsupplevelse.

Raymond Paredes-Ahlgrens far var Allendes högra hand i politiken. Han var chef för säkerhetspolisen och senare för den chilenska motsvarigheten till Svenska Filminstitutet. Berättelsen om hans tillfångatagande för oss in i modern tid.

Med hjälp av olika vittnesmål rekonstruerar Paredes-Ahlgren Allendes och hans mäns desperata kamp inifrån presidentpalatset La Moneda. Lite tycks ha varit känt om dramatiken som utspelade sig bakom den sönderskjutna fasaden. Efter tungt bombardemang från både flygplan och stridsvagnar tvingades palatsförsvararna ut på gatan. (Strax innan hade Allende begått självmord. Via kommunikationsradio hade man hört Pinochet ryta åt sina mannar att de skulle gripa presidenten och kasta ut honom från ett flygplan över havet.) Man möttes av slag från gevärskolvar och hugg från bajonetter. En officer kommenderade dem att lägga sig ner i led på marken. En pansarvagn skulle krossa deras huvuden. En stor grupp civila och journalister som följt händelseförloppet krävde att man skulle avbryta vansinnet. Istället fördes fångarna till en militärförläggning där de torterades och avrättades under de mest bestialiska former. Titeln Hur många gånger kan man döda en man syftar just på den behandling som fadern Coco fick utstå under sina sista dygn i livet.

I ett samtal från Chile 1995 informerades Paredes-Ahlgrens familj om att man hittat faderns kvarlevor i en massgrav. Genom att studera de krossade och brända benknotorna hade man fastställt hur militären dödat honom. Samtalet kom som en chock och man reste omedelbart till Santiago för att hålla begravning. Över 4000 människor anslöt sig till tåget. På rättsmedicinska institutet togs ett sista farväl:

Hon såg på mig. Frågan i hennes blick var tydlig. Jag tvekade men förstod att jag förr eller senare måste låta känslorna komma fram, hur ont det än gjorde. Mamma höll kraniet varsamt i sina händer. Jag var överlumpad av situationen, men snart skulle kistan svetsas igen och jag skulle aldrig mer få möjlighet att vidröra min far.

Fram till dess hade levde Paredes-Ahlgren levt ett vanligt liv som reklamare i Stockholm. Nu bestämde han sig för att skriva en bok om fadern.

När Pinochet häktades 1998 blev Paredes-Ahlgren ombedd att föra svensk-chilenarnas talan. Hans far högaktas av många i och utanför Chile. Som väletablerad företagare ansåg man att sonen kunde fungera som en motbild i media, det vill säga att bryta fördomarna om den chilenska mannens utseende som en hetlevrad man med stora mustascher och vildvuxet hår. Man ville undvika att extremhögern avfärdade motståndarsidan som hämndlystna vänsterradikaler.

Det som blir tydligt i Paredes-Ahlgren berättelse om turerna i London är den oförsonlighet som alltjämt råder. När Pinochets son intervjuvas i media trettio år efter kuppen hävdar han att fadern är oskyldig, att denne inte dödade människor utan odjur.

Det är inte ofta man ser två böcker fungera så väl tillsammans. När jag lägger ifrån mig Ombud för de tystade och Hur många gånger kan man döda en man anar jag en oroande känsla av kontinuitet.

Carl Dieker