Bob Hansson bakom kulisserna

NY BOK. Bob Hansson är något så ovanligt som en rikskänd poet. Hans diktsamlingar säljer slut och får tryckas upp igen. Arbetet han utför verkar andas en vilja till kommunikation och förändring av samhället och tillvaron. I Bräcklighetens poetik, ger han läsaren en ingång till sin textuella värld och tar sig an några av de frågor som nästan nödvändigtvis måste ställas när en figur av hans kaliber dyker upp.

Finns det en konflikt mellan muntligt traderad dikt och skriven? Bob Hansson verkar vara kristallklar i sin uppfattning av att de är två sidor av samma mynt. Skillnaden ligger mer som en punkt i tiden: nu - en dikt skrivs, nu - den ska läsas.

Att läsa upp är dock att inte ansvara för något som helst annat än just detta ögonblick. Det enda som kommer att hända dina ord är det som händer i människorna du säger dem till. Texten är inte en urkund. Den är en puls lagd i händerna på den som vill läsa med sin egen.

Det är ett intressant grepp Hansson tar när han nu väljer att skriva en poetik. Poetiken är kanske historiskt sett en ännu smalare genre än lyriken. Den är en markör, ibland en trend, men framför allt ett redskap för läsaren och poeten att tillsammans gå in bakom kulisserna i diktskapandet. För Hansson verkar dikten få ett andra liv hos åhöraren under uppläsningen. En andra skrivakt sätts också igång i stegen fram och upp på scenen.

Hur fungerar Bräcklighetens poetik som bok? Hanssons språk är charmigt och uppfinningsrikt, lite sött på vissa ställen, riktigt hårt på andra. Texterna är tydliga och berättande för det mesta. Det finns en revolutionär stämning i innehållet som är svår att inte välkomna. En energisk kraft som är omöjlig att mota bort.

Dock kan jag tycka att texterna på sina ställen tenderar att vilja ta lite för mycket i sin famn. Bob Hansson är förvisso en poet som härjar under parollen ”allt ingår”, men i poetiken förskjuts perspektiv en aning och för att läsningen ska kännas intressant efterlyser åtminstone jag en smula mer stringens.

Texten är ibland lite orolig, svänger mellan tonlägen på ett vis som gör att man som läsare börjar tveka. I detta avseende fungerar boken betydligt sämre. Speciellt på de ställen där Hansson börjar dela upp poesin i läger med ”de sina” på ena sidan och ”de diktare som ideligen visar upp hur bra de är på att tänka” på den andra. Denna försvarsställning är främmande och förminskande.

De sista texterna i boken bär titeln GBG. Budskapet och tilltalet är här koncentrerat. I knappa fragment kring händelserna under toppmötet i Göteborg 2001 målar Hansson upp en hänvisning till vad som förhoppningsvis ska komma. Texterna blir starkare. De är otvugna och inte låsta till en stel form som de tidigare. Skarpa bilder som står stadigt för sig själva och utgör ett kraftfullt outro till en annars lite tveksam föreställning.

Karl Larsson