Bokfestivalens första varma dag

Maratonläsning, barnboksfigurparad och invigning med prisutdelning var det allra första, därefter klev författarna in på arenan; Agneta Pleijel, Per Olov Enquist, Niklas Krog, Carl-Johan Vallgren, Elke Erb, Ulf Peter Hallberg och – till sist – en så kallad bokkonsert på Teatern.

De mottogs alla mycket väl. Till Pleijel, Enquist och Vallgren var det mer än välbesökt, det var trångt med drygt 200 besökare per tillfälle. Frågan är om inte Vallgren snuddade vid 300-strecket. Niklas Krog och bokkonserten vet jag inte, Östersjösamtal lockade däremot runt 50 besökare. Kanske ett ord som ett av P O Enquists barnbarn i hans barnbok "De tre grottornas berg" säger till morfar – alltså författare Enquist själv – är det rätta här. Respekt. Vi prövar det. Respekt.

Det är sammanfattningen. Beskrivningen av det yttre. Men jag kan också vara personlig, ge ord åt tankar och känslor. Som att Agneta Pleijel var en lysande framställare, genomtänkt – även om hon snurrade in sig i sina resonemang då och då – och intressant, att Per Olov Enquist verkade illa förberedd och mestadels läste ur sin ovan nämnda barnbok, att Carl-Johan Vallgren berättade om och läste ur sin succéroman i den fantastiska genren, "Den vidunderliga kärlekens historia", men var bäst de få gånger han plötsligt lät tankarna lyfta ett kort tag, att det tysksvenska mötet mellan poet Elke Erb och översättare, skribent Ulf Peter Hallberg, som utgjorde Östersjösamtalet, var ett formidabelt intressant och lärorikt möte. Så. Två slutsatser. Dels att Kristianstads Bokfestival är ett publikdragande evenemang som borde ha framtiden för sig, dels att det är i mötet runt boken som något nytt växer fram. Det räcker inte med att läsa ur sin bok – även om det kan ge en vidare dimension av det skrivna, främst när det gäller poesi – för läsa kan vi. Ge oss något att tugga på. Litterär tankeföda.

Som Agneta Pleijel.

Hon resonerade kring de kraftfulla gränserna i vår moderna tid mellan fantasi och verklighet, och vandrade i sina jämförelser tillbaka till Heliga Birgitta och hennes tid.

– Hon levde i en tid då världen inte var konkret. Hennes uppenbarelser var inget annorlunda än den yttre verkligheten, åtminstone var gränsen tunnare. Så fungerade hennes inre bilder som en terapi, som själsläkning. Det är nu, i och med 1900-talet som denna spjälkning mellan det inre och yttre blivit tydlig, mellan det medvetna och det omedvetna, 1900 kom ju också Freuds "Drömtydning". Pleijel säger att hon ser samtalet med oss i publiken som ett kollegialt samtal, "mellan oss som är bokberoende", och ser boken som ett läkemedel i denna så särskiljande tid.

– Vi, säger hon, har ett verkligt behov av den inre kontakt som läsningen kan ge oss. När vi läser de andras ord är det våra egna som kommer till oss. I kontakt med dessa små insektsliknande tecken – alltså bokstäverna – föds inre världar i oss.

Om dessa inre världar samtalade också Ulf Peter Hallberg och Elke Erb. Om hur Erb bär med sig sina barndomsbilder genom livet, fast skriver dem i sin poesi utifrån en annan erfarenhet. Och hur hon vid sitt lantliga skrivställe, där hon är tre månader om året, kan lägga sig på en matta ute på ett fält och lyssna av naturen. Här tar Hallberg paus. Vill vila här, och tycker att vi alla "skall tacka henne för denna bild". Respekt, var ordet. Deras samtal om poesi och skrivandet handlar också till stor del om hennes erfarenheter av DDR – dit hennes kommunistiska föräldrar flyttade på slutet av 40-talet för att de ville vara med om att förverkliga socialismen – och hur denna slutna stat raseras alltmer för att numera, sedan drygt tio år tillbaka, ha försvunnit.

Hallberg menar att före detta DDR-författare egentligen har ett guldläge, då de upplevt både öst och väst. Erb svarar att hon "skriver mer om förlusten av DDR än det här nya landet", varpå Hallberg undrar vad det där andra landet egentligen är, kanske är det i själva verket skrivandet?

För två veckor sedan kom Elke Erb ut med en ny bok i Tyskland. Ulf Peter Hallberg citerar en rad ur den, om jagets sömnlöshet. Erb säger den på tyska. "Ich kann nicht schlafe…"

– Jag kan inte sova, för jag vill se.

Idag fortsätter Bokfestivalen med ett stort antal författare, bokbord och ett poetiskt jam som final. Och om intresset håller i sig undrar jag, bland annat, om Stadsbiblioteket räcker till för Eva Ström, och om inte Konsthallen behöver bygga ut för att rymma de som vill möta Torgny Lindgren.

Sune Johannesson

sune.johannesson@kristianstadsbladet.se

Kristianstadsbibliotekariernas pris, en statyett av Börje Berglund, till en person som "främjat boken, biblioteken och läsningen" gick i år till två personer: kulturskribent och författare Hans Holmberg, och Katarina Arvidsson, arbetsterapeut på CSK. Priset delades ut vid invigningen.