Bonniers styr poesin
Vad krävs för att poesi ska bli farligt? I Sovjet kopierade dissidentpoeterna upp sina diktsamlingar i små, hemliga upplagor som spreds privat mellan dem som vågade utmana systemet. Att läsa eller skriva samisdatpoesi (olaglig stencilpoesi) eller tamisdatpoesi (rysk poesi tryckt utomlands) var riskabelt - den som inte höll sig till det statliga författarförbundets socialistiskt realistiska ideal avrättades eller skickades österut. Att skriva undergroundpoesi var att vara farlig, att befinna sig i samhällets mest turbulenta del. Så är det inte i Sverige idag – frågan är om det alls finns någon lyrisk (eller ens litterär) opposition i det här landet. Poeterna är snarare en harmlös grupp i periferin, de flesta (alla?) diktsamlingar som ges ut spelar ingen som helst roll för samhällets utveckling i stort. Skulle det kunna vara annorlunda? Beror den nuvarande situationen kanske på vem som skriver den nya poesin? En snabb och översiktlig undersökning av de poeter som de senaste tio åren debuterat på Bonniers och Norstedts visar att den typiska svenska 00-talspoeten är akademiker (inte sällan litteraturvetare) och gärna bosatt i någon större stad (nästan alla poeter i Bonniers Ny Lyrikserien bor i Stockholm, bland Norstedts nya poeter är den geografiska spridningen något större). Dessutom har åtminstone hälften (eller fler) utbildat sig vid någon av landets skrivarskolor, där kursen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet intar en särställning. Bland de nya poeterna som ligger på etablerade förlag finns alltså få autodidakter, få arbetarförfattare och ingen med invandrarbakgrund (såvitt jag kan se). Ett gäng välutbildade töntar alltså? Ja, det skulle nog många anse. Men för att verkligen förstå vilka de nya poeterna är måste man förstås också läsa vad de skriver. Naturligtvis är det svårt att kortfattat överblicka så mycket text, men ett par allmänna tendenser låter sig i alla fall urskiljas. Den samtida poesin är först och främst mer individualistisk än kollektivistisk – det är det egna jagets privata sfär som står i centrum. Därför ser man sällan dikter med ett direkt politiskt eller samhällsengagerat innehåll – poeter som Göran Greider och Lars Mikael Raattamaa är lysande undantag. Istället kan namn som Arne Johnsson, Marie Lundquist och Ann Jäderlund betraktas som mer samtidstypiska och stilbildande. Hos dessa kretsar dikten ofta – om än på olika vis – kring det egna jaget och, inte minst, kring språkets möjligheter och begränsningar. 90-talets poesi (vilken fortfarande ligger nära till hands) har på flera håll fortsatt i det postmoderna 80-talets språkkritiska riktning, där innehållet finns i det språkliga uttrycket – och inte tvärtom, som var fallet under till exempel de nyenkla 60- och 70-talen. Eller för att uttrycka det enklare: dagens poesi är språkligt komplicerad, oftast obegriplig för oinvigda. Hur kunde det bli så här? Personligen tror jag att problemet har en både ekonomisk och litteratursociologisk förklaring. Den svenska litteraturvärlden är liten, stockholmscentrerad och tämligen monopolistiskt styrd. Eftersom Bonnier-koncernen äger en så stor del av förlagsbranschen (bland annat förlag som Wahlström & Widstrand, Alba och Forum) finns det få möjligheter för andra mindre förlag att göra sig hörda i mediebruset – ingen kan mäta sig med den stora PR-apparat som Bonniers besitter. Att dessutom flera av de ledande dagstidningarna (DN, Sydsvenskan, Expressen, Kvällsposten, Göteborgstidningen med flera) ägs av samma koncern gör förstås inte heller saken bättre. Det är bara att slå upp DN (eller vilken annan dagstidning som helst) vilken dag som helst, så inser man att det mest är Bonniers böcker som blir omskrivna. Visst, det skrivs om annat också, men ingen kan förneka att små förlag med lite pengar har svårt för att nå ut med sina böcker, hur bra de än är. Man kan visserligen söka stöd från Statens kulturråd för att ge ut böcker, men detta stöd får man först efter det att boken kommit ut och blivit recenserad (av de Bonnierägda dagstidningarna). Dessutom tillfaller stora delar av det statliga litteraturstödet just Bonniers – och det är förlaget och inte författaren som får pengarna. Det är alltså hos de stora förlagen makten finns. Jag var för några år sedan på studiebesök hos Magnus Berg, ledande förlagsredaktör på Bonniers huvudkontor på Sveavägen i Stockholm. Berg beskrev tämligen öppet hur verksamheten går till. ”Jag ger ut vad jag vill” sa han självsäkert och fortsatte: ”men det är recensenterna som avgör hur mycket stöd vi får för de olika böckerna”. Och man behöver inte vara något geni för att inse att litteraturbranschen är så liten att många recensenter, författare och förläggare känner varandra (de flesta bor i Stockholm). Naturligtvis är det därför oundvikligt att personliga kontakter – och förstås också brist på sådana – spelar in när en bok bedöms. Exempelvis vet jag att Magnus Eriksson, väletablerad kritiker på Svenska Dagbladet, är god vän med Björn Ranelid – vilket kanske också förklarar att just Eriksson i recension efter recension hyllat den svulstiga ranelidska prosan. För att nu bara ta ett exempel. Litteraturbranschen är full av svågerpolitik och maktmissbruk. När Magnus Berg säger att han ger ut vad han vill, betyder det också att andra, som inte har samma kontroll över produktionsmedlen och den statliga stödkarusellen, snällt får kliva åt sidan och se på när elefanterna dansar. Man kan fundera över vilken sorts litteratur ett så maktfullkomligt system föder. Tittar man på Bonniers Ny Lyrikserie (ett litet exempel som belyser ett större mönster) ser man snart att här finns ett av förlaget skapat poetmönster: en språkorienterad, ganska opersonlig poesi (likväl är den jagcentrerad, vilket inte är samma sak). Det är helt i Bonniers linje att ge ut fullständigt obegripliga poeter som Anna Hallberg och Joar Tiberg (Hallberg blev för övrigt hyllad i en bisarr DN-recension där recensenten Tomas Götselius berömde poeten för att hon var så ”subjektsbefriad”, det vill säga att hon var opersonlig och röstsvag – vad kan egentligen vara värre?). Bakom utgivningen finns ett tydligt maktspråk: genom att ge ut poeter som inte gestaltar några konkreta konflikter ger man en bild av en konfliktfri konstart (och i förlängningen ett konfliktfritt samhälle). Och så sprids den bilden ut i media och snart tror man att det är så det ska vara, att det är så poesi ser ut. Och givetvis fungerar även annan litteratur på samma vis: stora förlag bildar normer, som blir mönster, som blir ideal? Ändå är det just förändringen, viljan att vara ny, som har drivit litteraturhistorien framåt. Nästan alltid är det författarna själva – och inte förlagen – som för fram det nya. Därför är det också logiskt att flera av de mest nyskapande författarna (till exempel Gunnar Björling och Gunnar Ekelöf) själva var ekonomiskt delaktiga i sina debuter – förläggarna vågade inte tro på dem förrän etablissemanget kommit med sitt godkännande (för Ekelöf tog det ett par år, medan Björling vid sin död fortfarande led svårt ekonomiskt av att ha bekostat utgivningen av de egna böckerna) . Och kanske står de små för det nya och friska även idag. Att lilla ideellt drivna Ink i våras gav ut en betydligt bättre (och snyggare) debutantantologi än stora Wahlström & Widstrand bekräftar bara det faktum att det lilla sammanhanget kan vara väl så fruktsamt som det stora. Och eftersom de små sammanhangen betyder mycket i en relativt liten bransch som litteraturbranschen har tidskrifterna en viktig roll att fylla – inte minst med tanke på att ägarbilden här inte alls är lika ensidig som i bokbranschen. Fler och mer udda röster får komma till tals – men naturligtvis rör sig etablissemangets dominanta krafter även här. Tidskrifterna där de stora förlagens författare och de stora tidningarnas kritiker (inte sällan samma personer) skriver är konsekvent de som får mest stöd. Här några exempel på de tidskrifter som nyligen fått stora stöd från Statens kulturråd: Tidskriften 00tal (500 000 kronor), Ord och Bild (550 000 kronor) och Res Publica (300 000 kronor). Visst kan man tycka att dessa tidskrifter gör en del bra saker och publicerar många kvalificerade texter (vem som nu kan definiera vad det är) – men är de över huvud taget intresserade av att vända sig till några andra än branschfolk? Utan att kunna bevisa det kan jag tänka mig att de har god kontakt med cementhäckarna som delar ut stödet i Statens kulturråd. Det är ju så det brukar fungera. Statens kulturråds välsmorda formuleringar känns i sammanhanget snarast hånfulla: ”Kulturrådet delar ut litteraturstöd för att främja mångfald och kvalitet i bokutgivningen.” Finns det då ingenting att hoppas på i litteraturbranschen? Jodå, det gör det. En mängd entusiaster runtom i landet startar nya småförlag, arbetar för låga löner och ger ut bra böcker som de stora förlagen inte vågar satsa på – och ibland säljer böckerna bra och några kronor sipprar ner till både förläggare och författare. Och även när Statens kulturråd sviker kan det finnas stöd att få i form av stipendier | den som har tid och ork kan få ut mycket i stipendiedjungeln. Det är alltså fortfarande de små som står för det största hoppet och den verkliga demokratin i branschen. Om bara kulturbyråkraterna på Statens kulturråd kunde sluta pumpa in så mycket pengar hos de som redan har, kan vi få en riktigt spännande bokmarknad. Men än så länge är det långt dit. Makten och maktens tjänare sneglar ner på oss med säcken full av miljarder. Hur länge ska vi vänta innan vi river ner systemet och bygger något nytt? PETTER BENGTSSON Fotnot: Petter Bengtsson är litteraturkritiker och redaktör för tidskriften Babel.
