Botero i storformat

Botero går hem överallt. Hans stil är universell - trots att den i mångt och mycket är starkt färgad av hans latinamerikanska ursprung. De kärleksfullt förstorade kvinnorna och männen i hans målningar tycks tala till såväl sparsmakade konstkritiker som brackiga konstköpare ur det internationella jetsetet och ”vanliga” människor, utan större intresse för annan konst. – För att vara universell måste man nog först vara riktigt lokal, säger Fernando Botero. Och trots att mitt språk i grund och botten är europeiskt tror jag att känslan i det jag gör är latinamerikansk. En europé skulle aldrig kunna göra det jag gör. Han sitter mitt i sin utställning på Moderna museet i Stockholm. Runt omkring oss hänger de välkända motiven från tjurfäktningsarenan, skildringarna från bordellerna i den lilla colombianska staden Medellin och de högst personliga tolkningar av konsthistoriens mästerverk som Botero gjort sig känd för. Trots att det handlar om förebilder av Piero della Francesca, Dürer och Velasquez går det inte att missta sig. Botero har satt sin starkt personliga prägel också på dessa klassiker. Så gjorde Fernando Botero till exempel med Mona Lisa i början av 1960-talet. I hans version blev den gåtfulla skönheten en knubbig osofistikerad jäntunge från Colombia. Omgivningen förfasade sig - ända tills Museum of modern art i New York köpte in hans målning av den tolvåriga Mona Lisa. Boteros stil är minst sagt karaktäristisk. Men den har inte alltid varit lika särpräglad. Som ung var han influerad av bland annat den mexikanske muralmålaren José Clemente Orozco och när han vid 19 års ålder lämnade Colombia för några års vistelse i Spanien och Italien ägnade sig Fernando Botero åt intensiva studier av främst renässansmålare från 1400-talet. – På sätt och vis känns de väldigt moderna de här konstnärerna, säger Fernando Botero. Deras sätt att använda färgen och volymen - att färgen är alldeles platt på ytan - det känns modernt. Renässansens mästare gav Botero lusten att skapa något voluminöst - målningar där det fanns gott om spelutrymme för färg och form. 1957, i målningen Stilleben med en mandolin, hittade Fernando Botero nyckeln till den stil som sedan kom att bli hans egen. Instrumentet svällde ut till oanade former, medan hålet i mitten krympte till en liten prick. – Den här kontrasten mellan den lilla detaljen och den stora volymen skapade en sorts monumental känsla som jag sedan har fortsatt att jobba på, steg för steg, berättar Fernando Botero. – I dag kan jag göra precis vad som helst och det kommer alltid att synas att det är en Botero. Jag kan göra en skulptur och det blir en Botero, jag gör en målning och det märks att det är en Botero. Men varför måste alla Boteros figurer vara så storvuxna - eller om man inte är så finkänslig - så feta? I intervju efter intervju har Fernando Botero fått samma fråga och han svarar alltid lika tålmodigt att han inte ser dem som feta, att han tvärtom tycker att de är sensuella och vackra. – Jag är väl motsatsen till devisen ”less is more”, säger han och skrattar ännu en gång. ”More is more” är mer vad jag strävar efter. För mig handlar det helt enkelt om volym, de stora ytorna kan fyllas med mer färg och bli mer effektfulla. Även den som uppfattar skönheten i Boteros jättekvinnor, deras dallrande lår och stadiga rumpor, och skrattar lite ömsint åt hans karaktäriseringar av runda präster och andra höga potentater i allt för tätt åtstramande kläder, inser efter ett tag att figurerna i hans målningar aldrig ler. – Jag vill att de ska ha ett neutralt uttryck, konstaterar Fernando Botero. Om du ger dem ett för starkt uttryck tittar folk bara på ansiktet och inte på resten av målningen. Jag är inte ute efter att ge dem en stark personlighet. Se bara på den antika konsten. Det är väl ingen som letar efter personlighet hos de grekiska skulpturerna, de är bara former - vackra former. Men Botero, som alltid varit en stark förespråkare för estetiskt tilltalande konst och värjt sig för den mer plågade expressiva konsten, har på senare år lyft in mer dramatiska och våldsamma motiv i sin produktion. Händelserna i hans gamla hemland Colombia har tvingat honom till en delvis förändrad kurs. Det går inte att stillatigande stå och se på när knarkbaroner och gerillasoldater skjuter landet i småbitar. – Det känns som en moralisk plikt, säger han. Men jag gör det inte för att jag tror att konsten kan förändra något i världen. Hade det varit på det sättet hade ju Franco kastats ut ur Spanien när Guernica kom till. 1995 exploderade en bomb i den stora metallskulpturen Bird som Fernando Botero donerat till sin hemstad Medellin. 22 människor dödades och över 200 skadades vid explosionen. Än i dag vet ingen vem eller vilka som placerat ut bomben i skulpturen. Botero är fortfarande märkbart skakad över incidenten: – Det var den mest förskräckliga händelse jag varit med om, säger han. Skulpturen var ju en liten sak i sammanhanget. Men vi bestämde oss för att behålla den skadade skulpturen, som vid det laget såg ut som ett verk av Picasso, och ställde sedan dit en kopia av originalfågeln intill. Verket fick heta Våld och fred. I dag kan Fernando Botero inte bo i Colombia. Risken för kidnappning är alltför stor, konstaterar han dystert. SARA ULLBERG/PM