Bowie och kastratsångare

Tidskrift

Artes 2/2004

Muserna har – med blandat resultat, får man väl tillägga – hållit sina skyddande marmorhänder över människans konstnärliga verksamhet alltsedan antikens dagar.

Men hur definiera det musiska? Ja, man kan ju alltid, som i det senaste numret av Artes (2/2004), dra de etymologiska och fonetiska konsekvenserna av ordet, och låta begåvade skribenter bidra med texter om Eratos, Euterpes och Terpsichores domäner – musiken.

Då kan man bevisligen hamna var som helst. Exempelvis i legendariska Hansastudion i Berlin, där David Bowie spelade in de kanoniska plattorna Low, Heores och Lodger, och vars musikaliska arrangemang, enligt Magnus Haglund i essän Bowie, Burden, konceptkonsten, bestämdes av den demoniske ljudtrollkarlen Brian Enos så kallade "Obliques Strategies" – ett slags slumpartat kortspel med olika påståenden om den kreativa processen. Resultatet blev som bekant isande vackert, ödesmättat och djupt artistiskt.

Man kan också hamna i det sena 1700-talets brytpunkt mellan den "förkonstlade" och den naturvurmande och idealiserade musiken, mellan musernas högsta sfärer och dess obönhörliga fall. Om de tidigare så uppburna och förfinade kastratsångarna – särskilt Farinelli och Velluti – och deras allt mer nedsablade drillningar, och framför allt om deras levnadsöden som en allmän spegel för samhället, handlar musikkritikern Tony Lundmans Furstarna av de stympades släkte.

Men att de esoteriska muserna efter hand fått ge vika för mer titaniska krafter, är väl som allra tydligast i 1800-talets tyska opera och i Richard Wagners musikdramatiska Big Bang. Här resonerar nietzscheanen Erik Wallrup litet kring uppkomsten av den "dionysiska" operan i början av förra seklet.

Martin Lagerholm