De idylliska sprickorna

Tiden är vårt hem av Lars Norén. Regi: Henric Holmberg. Medverkande: Viktoria Kahn, Ulf Eklund, Katarina Zell, Anders Granström, Elin Thunell, Sven Ahlström, Karin Huldt, Harald Leander, Boel Larsson och Michael Segerström. Premiär på Skillinge Teater 1 juli. Spelas till och med 4 augusti. Vi svenskar tror som bekant på sommaren, den är vår paradisdröm om en kort tid av lycka. Det är då vi skall umgås, våra nerslitna relationer fräschas upp och allt bli som nytt. Vi åker till våra drömställen vid skog och hav och ortsbefolkningen i sin charmiga bortkommenhet står välkomnande med öppen famn. En sådan resa gör några familjer i Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem, som i måndags hade sin premiär på Skillinge Teater. Det blir inte som de tänkt sig. Det finns för många inre sprickbildningar, för mycket ouppklarat inom dem; idyllen spricker i sär under föreställningens gång och skilsmässa och/eller resignation är slutfacit. Människan i sin tragikomiska hjälplöshet, sin oförmåga att ta vara på sig själv och andra är ett genomgående tema i Noréns pjäs och Strindbergs ord ”Det är synd om människorna” fanns som underton genom föreställningen, men det fanns också ett stråk av humor som lättade stämningen. Det skrattades mycket, särskilt åt bonden Nils förnumstigheter, hans gnällighet, men hans långsamt vaknande insikt om hustruns kärlek till den sommarboende Jakob väckte medkänsla. Han var lurad. Anders Granström spelade honom med stor övertygelse. Hans sensuella hustru Prick spelades av Katarina Zell med lockande sinnlighet i mötena med Jakob, spelad av Ulf Eklund. Denne var något blek i sin karaktär; hans avslutande utbrott mot systern som han ansåg hade bedragit honom på fadersarvet, kom överraskande. Det trodde man inte han var mäktig. Anna och Harald var ett annat par på återbesök i sommarland och barndomsland. Deras äktenskapliga misär blottlades och framgångsmyten för Annas del var intet värd mot det faktum att hon inte hade fått något barn med Harald. Viktoria Kahn spelade denna sammansatta ”moderna” kvinna med fantasi och inlevelse och Sven Ahlström gav den arbetslöse Harald hans osäkerhetsprägel. Ett par på orten gjordes av Boel Larsson och Michael Segerström. Hennes Greta och hans Tomas kändes mycket äkta, särskilt gjorde Boel Larsson en prestation som den stridbare ”lantisen”, som tog till alla medel för att rädda sin man från storstadsborna. En fin ungflicksroll gjorde Karin Huldt som Jakobs dotter och Harald Leander var verkligen övertygande i sina ”berusande” sanningar. Det blev effektfulla närheter mellan publik och skådespelare. HANS HOLMBERG