Den sanna och falska bilden

I en understreckare av Arkadij Waxberg i Svenska Dagbladet stod nyligen att läsa att den ryska staten ur budgetposten för extraordinära utgifter har reserverat motsvarande en miljard svenska kronor för att – med artikelns ord – förbättra Rysslands image. På ett plan kanske det inte låter så märkvärdigt: alla länder arbetar med nationell PR, om det så handlar om diplomati eller turism. Men i detta fall har åtgärden onekligen ett drag av förljuget sken över sig, inte bara därför att det ryska folket lider av de sår som statskassans brist på pengar orsakar, och inte bara mot bakgrund av NTV-skandalen, utan för draget av sovjetpolitisk propagandism: utåt sett vill statsapparaten visa en annan bild av landet än den riktiga. En roman som på ett suveränt sätt driver med Sovjetstaten som propagandabild är Viktor Pelevins Omon Ra, utgiven 1992 (Omon efter den sovjetiska/ryska milisens specialstyrka, och Ra efter den bekante egyptiske solguden). Den unge Omon Krivomazov, som sedan barndomen haft drömmar om att ge sig ut i rymden, blir efter en vistelse på en militär flygskola antagen till KGB:s specialskola för kosmonauter. Han blir involverad i ett månfararprojekt som så småningom visar sig vara ett rent propagandatrick: expeditionen är ”obemannad” och ”automatisk”, vilket bara innebär att bemanningen inte syns – man har helt enkelt inte kompetensen för att automatisera expeditionen. ”Månen” visar sig vara en scenografisk illusion djupt under KGB:s högkvarter på Ljubjankatorget; ”månbilen” är ett metallskal med cykelkedja som hoppar av. Och det hela är tragiskt: både Omon och hans kolleger måste enligt flygledningen dö, om än som sovjetiska hjältar. Omvärlden – och kanske ännu viktigare: det egna folket – ska bli införstådda med att det sovjetiska rymdprogrammet är framgångsrikt, men allt visar sig vara potemkinkulisser. Pelevins politiska satir, som man gärna drar på smilbanden åt, handlar samtidigt om en fruktansvärd sanning: den riktiga propagandan, den riktiga lögnen. Men den handlar också indirekt om någonting annat. Trots allt finns det ju människor i romanen som sitter inne med sanningen – de militärer, politiska instruktörer och andra som arbetar med rymdprogrammet inom KGB. Och Omon Ra berör därmed det som har varit och alltjämt är en säkerhetstjänsts intellektuella lockelse i ett slutet samhälle: genom att tas upp i dess krets får man tillgång till något av det värdefullaste som finns, nämligen en sannare bild av hur systemet egentligen ser ut. I en vidare mening är detta, människans konstruktion av det hon sedan kallar verklighet, ett genomgående tema i i Pelevins författarskap. Man kan till exempel läsa den andra av de båda böcker som finns på svenska, Insekternas liv (Norstedts). Eller man kan om man behärskar ryska läsa någon av de flera romaner eller noveller han skrivit, till exempel kortromanen Zjoltaja strela (Gula pilen), en allegorisk berättelse som utspelas på ett tåg. Ingen vet varifrån tåget kommer eller vart det är på väg. Man kan inte heller se lokomotivet eller den sista vagnen, om man som huvudpersonen Andrej är våghalsig nog att krypa upp på tågtaket: tåget bara försvinner i fjärran, i öster och i väster. Ingen vet heller om det verkligen finns något lokomotiv, men det finns tecken på att det gör det. Och om det nu finns ett lokomotiv: vem kör det? De flesta passagerarna vet heller inte om att de är passagerare; de föds, lever och dör på tåget, och försöker inrätta sig så väl det går. Mot denna bakgrund utspelar sig huvud- och bipersonernas filosofiska samtal om hur verkligheten ser ut, var de befinner sig, hur tiden är beskaffad, vem som kör lokomotivet och så vidare. Mot denna bakgrund sker märkliga möten, försvinner människor, och idkas illegal handel med väst. Mot slutet får Andrej reda på att han hela tiden åkt baklänges, och bara upplever de ögonblick som redan försvunnit. För ett kort ögonblick står tåget – hela världen – stilla. Andrej kliver av och tar sina första stapplande steg i yttervärlden. En mängd olika tolkningsförslag infinner sig, filosofiska såväl som politiska. Tåget blir livet i allmänhet, men Ryssland och dess brist på färdriktning i synnerhet. JIM DEGRENIUS