Dessa konstnärer som följer sin egen inriktning
]Annars är länge de linjer som han skapar i tuschteckningarna och kopparsticken ett sätt för Franco Leidi att inskriva, och undersöka, världen. Människorna inne i hans bilder rör sig i rum som, på något märkligt sätt, samtidigt är både fängelse, skydd och] flyktväg. Men snart nog börjar han lyfta ut de föremål som förekommer inne i bilderna och så formar han dem till skulpturala objekt.
]–]Du vet, flera av de föremål som jag skapade inne i mina kopparstick blev så intressanta för mig att jag var tvungen att bygga dem som tredimensionella objekt. När jag först gick till en snickare med ritningarna till mina språngbrädor sa han att det int]e gick att bygga dem så här. Därför gick jag hem och satte igång på egen hand.
]På den här utställningen visar Franco Leidi emellertid helt andra bilder. Akvareller som koncentrerar sig på människoansiktet. En serie imaginära porträtt över människor som kanske inte finns, men som mycket väl kan existera.
]–]Jag kallar dessa bilder ”Den andra sidan”. För jag upptäckte hur akvarellfärgen ibland trängde igenom mitt tunna japanpapper och där skapade nya och hemlighetsfulla bilder. Här möter man människan demaskerad och avklädd. Baksidan ger ett slitet intryck], inte helt olik gamla fresker som åldrats genom århundradena på ett enastående sätt.
]
]för att ge också] betraktaren detta dubbla perspektiv har Franco Leidi konstruerat en ram med ett handtag så att man enkelt kan vända bilderna på väggen, så att man också kan se ”baksidan”. Betraktaren blir på detta sätt en del av tiden, av skeendet.
]–]Konsten återger inte bara det omedelbart synliga, säger Franco Leidi – och i hans dagbok från 1999 läser jag:
]Upptagen med att välja ut ansikten att publicera i boken Den andra sidan inser jag att om dessa imaginära porträtt har något gemensamt är det att kasta ljus över det mänskliga. Eller snarare; att säga oss vad det innebär att vara människa, vad man må betala i lidande för att uppenbara den egna mänskliga sanningen. Ja, hur egendomligt det än kan tyckas när man talar om pappersark tycks dessa äga ett moraliskt och andligt liv.]
]
]Ja, dessa människor stiger oss verkligen till mötes – anonyma och samtidigt uppfordrande personliga. Här finns naturligtvis flera inspirationskällor för konstnären: den bysantinska konsten, de äldre italienska mästarna och ikoner bland annat
] –]Ikonkonsten intresserar mig mycket. Den statiska gestaltningen som samtidigt alltid innehåller en stor, dynamisk information. Precis som i ikonerna finns det i mina bilder återkommande element, föremål eller mönster, som man omedelbart förknippar med] min bildvärld. Förresten, nyligen köpte jag en gammal rysk ikon på en loppmarknad i Lysekil. De kan plötsligt finnas där man minst anar det!
]
]i ett samtal med] Franco Leidi upptäcker man snabbt hur italienskt vårt svenska språk egentligen är och den berömda ”lagomheten” är han en direkt motbild till. I Sverige har han bott och arbetat sedan i början av 1970-talet. Numera bor han i Eden ( egentligen heter det H]eden, men han tog medvetet bort H:et) nära Dingle i Bohuslän.
]–]Men jag har ett hus, La Casetta, i Ligurien, som jag ständigt återvänder till. Jag och min dotter Daphne kommer just därifrån.
]Franco Leidi är född i Milano, men växte upp i Genua där han först också studerade sociologi vid universitetet innan han kom in på Konstakademien. På den expressionistiske målaren Oskar Kokoschkas berömda sommarskolor i Salzburg mötte han svenska Annila ]Stener, hans första fru, och därför blev det snart också Sverige som blev hans livsrum – Östergötland först, Slättaröd vid Båstad senare.
]–]En gång försökte jag hyra ett hus i Ligurien – det stod en skylt ute vid vägen. När jag slutligen kom fram visade det sig att det gällde övervåningen till ett hus i vilket Ezra Pound redan bodde. Den amerikanske poeten som så ihärdigt länge fortsatte a]tt hylla Mussolini-fascismen. Det har alltid intresserat mig hur dessa författare och konstnärer som ideologiskt hamnade fel ändå lyckades skapa så intressanta verk för oss alla, säger Franco Leidi. Tag en Ezra Pound – men också Marinetti, futuristen ell]er Knut Hamsun.
]–]Jag har nog alltid intresserat mig för ”särlingsmänniskan”, fortsätter han. En El Greco, en Goya eller Blake. Dessa som alltid följer sin egen inriktning och som alla tror befinner sig i skapandets utmarker men som i själva verket står mitt inne i ett ]kreativt centrum.
]Franco Leidis kreativa centrum är som en växande zon. Sent på kvällen är hans – och därmed också vår – arbetsdag över. Men på väg ut i mörkret finner han ständigt nya föremål eller detaljer att stanna upp inför. Detta som väcker hans omedelbara intresse,] hans associationer och skaparlust.
]
]THOMAS KJELLGREN
]
]
Fotnot:] Franco Leidis utställning på Sölvesborgs konsthall pågår till och med 1 april. Öppet onsdag kväll och på lördag-söndag.
