Det nya klassamhället

Ny bok. I vissa sammanhang liknas situationen i den moderna förorten vid det traditionella arbetarklassamhället. Man hävdar då att det finns samma sorts hårda villkor och liknande fattigdom som i 1800-talets arbetarklasskultur. Men, säger man sedan, där arbetarklassen fick trygghet av en lokal, kollektiv identitet karaktäriseras förorten av sköra gemenskaper, präglade av en extrem etnisk heterogenitet.

Kan det vara så? Kanske att medias bild av Rosengård, Hammarkullen eller Rinkeby skulle kunna stämma in på den beskrivningen. Men samtidigt framstår mediabilden av förorten väldigt endimensionell.

Därför är det upplyftande att det ges ut en bok av en forskare som under ett par år har följt ungdomar bosatta i Hammarkullen utanför Göteborg. I Alienation is my nation beskriver Ove Sernhede hur unga män upplever sina liv i förorten. Nästan alla unga han har pratat med bekräftar delvis mediabilden när de beskriver känslor av utanförskap, men de ger också en annan bild.

Ove Sernhede upptäcker hur just upplevelsen av utanförskap blir en utgångspunkt för de ungas identitetsarbete. Att uppleva sig vara en andra klassens medborgare leder till att man utvecklar olika former av mot-identiteter, och väcker ett behov av att formulera sina livsvillkor och sin samhällskritik på sitt eget språk. Ett av dessa språk blir synligt i förorternas konfrontationsinriktade och gränsöverskridande hiphopkultur.

Ove Sernhede intresserar sig för detta och beskriver hur hiphopen ger ungdomarna sammanhållning och respekt. En hiphopare är gatans krigare med mikrofonen som vapen - som Galiano, 25 år formulerar det: ”...hiphop handlar mycket om politik, men politik på vårt sätt.”

Under andra halvan av 90-talet blev hiphopkulturen i Hammarkullen så dynamisk och omfattande att den drog till sig intresserade ungdomar från Göteborgs alla förorter och Ove Sernhede beskriver hur hiphoparna nu ser som sin uppgift att förändra bilden av Hammarkullen, från en stadsdel som i medierna präglas av sociala problem till ett område som också rymmer positiva och konstruktiva krafter.

Samtidigt som ungdomarnas egna röster talar sitt eget raka språk, vecklar Ove Sernhede ut teorier och resonemang kring ungdomskulturens olika uttryck, han beskriver rapmusikens rötter, diskuterar den politiska utvecklingen som kom att leda fram till dagens segregerade bostadsområden, dessa ungdomars relation till mammor, pappor, kvinnor, med mera, med mera.

Författaren verkar dessutom ha drivits av ett behov av att bekräfta sin empiriska forskning genom utdrag ur blandade teorier, vilket paradoxalt nog skapar trovärdighetsproblem och bokens teoretiska bas blir idérik, associativ, mångbottnad, you name it - men allt annat än vetenskaplig.

Men det förändrar inte bokens stora poäng - även om den blir svårare att upptäcka. Ove Sernhede beskriver en verklighet skapad av den svenska politiken. Det har uppstått ett nytt klassamhälle, ett samhälleligt B-lag vars kompetens inte efterfrågas, och en segregation som har förpassat människor till avgränsade reservat där de har lite kontakt med det omgivande samhället. De ungdomar som berättar om sina liv i Alienation is my nation tänker inte, som arbetarklassen en gång i tiden, att de ska bli en del av det vanliga samhället.

I själva verket vill de inte ta sig bort ifrån tillvaron i förorten - på gott och ont:

När jag lämnar Hammarkullen kommer jag ut i Sverige, och när jag är i Sverige känner jag mig diskriminerad. Jag känner inte att Sverige är mitt land och kommer aldrig att göra det heller.

(Victor, 19 år).

Mia Liinason