Dirigentens egna symfoni

NY CD. Wilhelm Furtwängler är antagligen, vid sidan om Toscanini, den mest berömde dirigenten; mannen som skapade Berlinfilharmonikernas karaktär och som Herbert von Karajan ”bestämde sig” för att ärva. Likt en del andra dirigenter i musikhistorien kände han sig mest som en dirigerande tonsättare men precis som med många andra sådana (Igor Markevitj, Esa-Pekka Salonen med flera) är Furtwängler bara känd som dirigent vilket antagligen smärtade honom.

Beethoven, Bruckner och Wagner är namn som förknippas med Furtwänglers storhet som dirigent; hans tolkningar av dessa gubbar är legendariska. Det är även dessa mästare som inspirerat hans komponerande. Andra symfonin, Furtwänglers viktigaste verk, är mycket nära släkt med Bruckner; lika lång och pampig. Trots att den är brokig är den betydligt mindre förvirrad än till exempel Mahlers tionde - visserligen ofullbordade symfoni.

Liksom Bruckner strävar Furtwängler efter det överjordiska, det förklarande och frälsande ljuset som skall innebära svaret på människans frågor och plågor. Men Furtwängler har en än mörkare botten, åtminstone i denna symfoni som skrevs under en mörk period i både världens och Furtwänglers historia.

Andra världskriget brann för fullt och Furtwängler hade varit tvungen att fly sitt hemland eftersom han av regimen beskylldes för att vara antinazist då han räddat musicerande judar och avgått från sin yrkespost i protest mot behandlingen av Hindemith.

Tyvärr kom Furtwängler länge att i resten av den första och andra världen att betraktas som nazistsympatisör, problem som Richard Strauss och von Karajan kanske borde fått lida mer för men slapp. Han kunde inte känna sig välkommen någonstans.

Gillar du Bruckner är detta ett måste. Även ”Målare”, ”Brahminer” och naturligtvis vänner av Wagner bör uppskatta det. En dansk recensent hävdar att Barenboims inspelning är bättre än Furtwänglers egen från 1951. Påståendet har fog för sig. Furtwängler var själv missnöjd med sin inspelning. Barenboims skulle han dock knappast kunna kritisera.

Fredrik Montelius