England 1830: Skilda världar
George Eliot: Bror och syster: kvarnen vid Floss Övers. Gun-Britt Sundström (Bonniers) Lillan brås på min släkt hon, hon är dubbelt så klipsk som Tom. Förklipsk för ett fruntimmer är jag rädd, fortsatte mr Tulliver och lutade grubblande huvudet först åt ena hållet och sedan åt andra. Det är ingen olycka mens hon är liten, men ett fruntimmer som har för mycket huvud är som ett får med lång svans det är inget hon blir prisbelönt för. Dessa profetiska ord uttalas av Maggie Tullivers far, den hedervärde mjölnaren vid kvarnen vid Floss. Kring honom, hans hustru och deras respektive släkter kretsar George Eliots The Mill on the Floss, som i svensk översättning fått namnet Bror och syster. Titelbytet är inte dumt ty boken är i allra högsta grad dualistisk och byggd på motsatspar; bror-syster, manligt-kvinnligt, förtryckare-förtryckta. Det är också en bok som mer än något annat av Eliots verk fokuserar på den destruktiva kraft som utlöstes genom att kvinnors möjlighet till utveckling och deltagande av samhällslivet beskars och stympades. Maggie är i sanning ett begåvat barn; snabbtänkt, strukturerad och med en förmåga att urskilja mönster, abstrakta såväl som konkreta. Hon borde vara den som kom i åtnjutande av högre utbildning. Men på 1830-talet var det inte tal om något sådant och erbjudandet går till hennes trögtänkte och lätt korkade broder Tom. Efter tre års studier i latin och retorik är han mindre lämpad än förr att ta sig an det praktiska livet. Men han har åtminstone möjlighet att söka sig arbete när olyckan slår ner på dem i form av pappans konkurs. För Maggie återstår att gå in i sig själv i ett förödande destruktivt självspeglande där inget längre är möjligt. 1830-talets snäva normer och självförhärligande småttighet realiseras när Maggie möter en man som säger sig älska henne. Stephen är från en annan samhällsklass och genom honom möter Maggie en värld av känslor och skönhet. En del av dessa scener andas en stillsam sensualism – något som George Eliot blev hårt ansatt för. Samtidigt står sonen till deras främsta antagonist, Philip Wakem också beredd. Att hon inte väljer – eller låter sig väljas – någon har mer med den sociala kontexten att göra. Boken går mot ett allt dystrare slut och slutscenens harmageddon är med rätta berömd. George Eliot, eller Mary Ann Evans, var redan berömd när Bror och syster utkom 1860. Adam Bede kom ut året innan och Silas Marner året därpå. Som författare var hennes position (bland läsarna) säker. Samtidigt var hon avskydd för sitt förhållande med George Henry Lewes. I ett stelbent viktorianskt samhälle kunde paret endast bjuda män till sitt hus, kvinnor kunde inte tänka sig att besöka en förtappad medsyster. Vad detta har betytt för romanens inre idéer är svårt att spekulera kring, men ämne för en intresserad och vaken läsare. Bror och syster är också färgad av George Eliots egen barndom. Hon har själv erkänt att Maggie fått låna drag av henne själv och Tom bär likheter med hennes egen bror. Samtidigt är skildringen så allmänmänsklig att alla småskurna mostrar, storsinta fastrar, hunsade män och lokalpatrioter lätt känns igen även idag. George Eliot har aldrig tillhört mina favoriter. För en som har Jane Austens klara och kvicka engelska som ideal ter sig Eliots språk alltför tungfotat och snårigt och med en alltför långdragen meningsbyggnad. Det gäller även favoriten, den sena Middlemarch. En stor eloge därför till Gun-Britt Sundström som utan att förmena verkets något av dess tids- och klassfärg ändå lyckats göra boken till en språklig njutning. MARIA EHRENBERG
