Följa John
Åke Smedberg: Försvinnanden (Bonniers) Efter en betydande och bred, bland kritiker uppmärksammad och uppskattad litterär gärning – dikter, noveller, romaner – fick Åke Smedberg, i och med att hans självbiografiskt färgade Hässja nominerades till August-priset, förra hösten ett smärre publikt genombrott. Det kan inte uteslutas att Smedberg inom kort vunnit en ny och än större läsekrets. Den bok han utger idag, Försvinnanden, kallas nämligen kriminalroman och ser redan på omslaget ut som en sådan. Renodlade genreläsare kommer heller inte att bli besvikna: här finns det stoff som deckare vävs av och den sociopat som offren kvävs av. Fast ofta har de berövats sina liv på mera kallblodigt brutala vis, exempelvis genom halshuggning. Många mord, med andra ord, men länge kretsar romanen bara kring ett ouppklarat fall från 1972. Det är preskriberat, lagt åt sidan av den lokala, jämtländska polisen. Nere i Stockholm sitter emellertid en försupen frilansjournalist, John, som inte bara låtit fallet ingå i en artikelserie om oförklarliga försvinnanden utan också, som tidig tonåring, attraherats av kvällstidningsfotografierna på den spårlöst försvunna, nittonåriga Anna. När nya fynd och lik tillkommer tycks John vara den ende som på allvar vill nysta vidare. Fientligt bemött på bygden, där skvallret och ryktena ännu efter snart trettio år knappast avklingat, kan han ändå inte sluta gräva i skiten och uppsöka Annas alla tänkbara bekanta. Snart har en i trakten omtalad brand med fyra döda, en hel familj, adderats och kopplats till gåtan Anna. Och John hamnat i en härva av outredda samband och rasande rivaliteter. Parallellt med framväxten av Johns spaningsarbete och torftiga privatliv – utöver flaskan och hunden har han inte mycket till sällskap – får läsaren i lika noggrant som plågsamt återgivna scener och psykologiskt rimliga inifrånskildringar följa massmördaren, vars identitet, som sig bör, länge förblir oklar. För det måste sägas att Åke Smedberg till skillnad från många andra höglitterära författare som gästspelar i kriminalgenren inte bara använder den som en förevändning för att berätta något annat. Tvärtom har han bemödat sig om en intrikat intrig, där rottrådarna successivt förgrenas och tidens likaväl som rummets skuggor växer. Misstankar sprids, stickspår läggs ut och är man ingen Sherlock Holmes hålls man nog på halster under merparten av bokens 250 sidor. Men en aldrig så genomarbetad och utmejslad intrig utesluter självfallet inte att Åke Smedberg, sin vana trogen, dels är en lysande naturlyriker med södra Norrlands skogar och kalhyggen som specialitet och spegel för själstillstånd, dels en människokännare med särskild blick för ensamma, medelålders män. De två huvudkontrahenterna intresserar sig ömsesidigt för varandra: John följer massmördaren, massmördaren följer John. Och i motsats till den bevingade devisen om väst och öst möts de två, flera gånger, till en början under vad som påminner om vänskapliga former. Det är dock inte nog därmed. Genom att framkalla Johns trasiga barndom och kriminella ungdomstid, då inbrott och misshandel var stående inslag, samt även i vuxen ålder låta hans aggressioner spricka ut i våldsamt beteende, uppnår Smedberg ett slags dubbelexponering och, faktiskt, en dov identifikation med den skyldige. Skillnaden dem emellan kan uppfattas som hårfin och deras respektive livshistorier lika gärna som något annat ses som slumpens skördar. Så avdemoniseras, åtminstone delvis, sociopaten samt lägger Smedberg ytterligare en bit till det stora manlighetens pussel som han under hela författarskapet varit sysselsatt med. JAN KARLSSON
