Frågan om förintelsen

Yehuda Bauer: Förintelsen i perspektiv (Natur och Kultur) Huvuddelen av Yehuda Bauers bok Förintelsen i perspektiv går ut på att förklara varför nazisternas mord på judar ska definieras som världshistoriens enda ”förintelse”. Eftersom Bauer - chef vid Yad Vashem institutet i Jerusalem - samtidigt förklarar det meningslösa i att försöka gradera olika människogruppers lidande, blir resultatet en bok som är full av motsägelser. Han hävdar dessutom att en ”stor majoritet av tyskarna” deltog i folkmordsaktionerna. Det första skälet till att nazisternas mord på judarna ensamt kan kallas ”förintelse” är enligt Bauer de skäl nazisterna hade för att vilja mörda judarna. Medan folkmordet mot judarna var ”irrationellt” utfördes till exempel turkarnas folkmord mot armenierna 1915 av ”pragmatiska skäl”. Detsamma gäller enligt Bauer nazisternas mord på romer, en folkgrupp som relativt sätt drabbades lika hårt som judarna. Bauer hävdar att romerna inom det tyska riket skulle tillintetgöras, medan politiken utanför rikets gränser var ”suddig”. Bauers egna siffror motsäger emellertid resonemanget. Av de cirka 150000 romer som enligt Bauer dödades, dödades 37000 i riket. Det dödades alltså tre gånger fler romer i områden där politiken mot dem var ”suddig” än där dess syfte var tillintetgörelse. Ändå vidhåller Bauer uppfattningen att nazisternas mål att ”utplåna romerna som en identifierbar grupp” inte var en ”förintelse”. Detsamma gäller de ryska krigsfångarna, som Bauer märkligt nog helt utelämnar från analysen. Om 57 procent av de ryska krigsfångarna - 3,3 miljoner män - dödades av ”pragmatiska skäl” undrar man varför bara 3,5 procent av de brittiska/amerikanska fångarna mötte samma öde. Frågan är naturligtvis om det inte snarare finns ett samband med nazisternas ideologi och tanken på mindervärdiga raser. I sådana fall skulle ryssarna - och romerna och judarna - ha dödats av ideologiska skäl, eftersom de ansågs mindervärdiga. I konsekvens med detta var de utsatta för en ”förintelse”. Det andra skälet till att förintelsen mot judarna står i särställning är enligt Bauer att dess karaktär var global medan alla andra folkmord har varit geografiskt begränsade. Till exempel var folkmordet mot Amerikas urbefolkning begränsad till just Amerika. Men nazisternas avsikt var att kontrollera hela världen och när de uppnått detta mål skulle all världens judar förintas, folkmordet var globalt. Det finns flera viktiga invändningar mot resonemanget. Något globalt folkmord av judar utspelade sig bevisligen inte. Kvarstår alltså tanken att nazisternas intention var global och att detta är av avgörande betydelse, vilket kan ifrågasättas. Nazisternas främsta mål var expansion österut i syfte att skapa ”livsrum” åt den tyska befolkningen. De hade sannolikt ingått separatfred med västmakterna om de fått chansen, även om det inneburit att västmakternas judar gått fria. Det tredje skälet till de judiska offrens särställning är enligt Bauer mordens avsedda fullständighet, det vill säga att alla judar skulle dödas. När Bauer hävdar att armenierna inte utsattes för en förintelse 1915 anför han: ”I det ottomanska Turkiet skonades en del armeniska kvinnor och små barn för att utnyttjas sexuellt”. Dessutom var avsikten att utplåna armenierna begränsad till etniskt turkiska områden. Som argument emot att kalla händelserna 1915 för en ”förintelse” förefaller det Bauer anför som ytterligt svagt, på gränsen till anstötligt. Turkarnas folkmord på armenier inskränkte sig till landets territorium på samma sätt som nazisternas folkmord på judar inskränkte sig till områden under den tyska krigsmaktens kontroll. Bauer hävdar visserligen att turkarna inte mördade de armenier som befann sig under ottomanskt styre i Jerusalem, vilket ska visa att det var ett lokalt pragmatiskt folkmord - inte en ”förintelse”. Här kan man invända att morden på judarna främst utspelade sig i Östeuropa. Medan 90 procent av de polska judarna mördades, överlevde ”en majoritet av de mer än en och en halv miljon tyska judarna, vilket även två tredjedelar av judarna i Frankrike gjorde samt omkring sextio procent av judarna i Belgien och nästan alla de danska judarna”. Dessutom påpekar Sven Lindqvist i boken Utrota varenda jävel, att kolonialtiden är full av folkmord som avsågs vara fullständiga, det vill säga syftade till total utrotning. Men Bauer viker inte en tum från det exklusivt judiska förintelsebegreppet: inte ens de tyska planerna under andra världskriget att låta 30 miljoner av den sovjetiska befolkningen svälta ihjäl är en förintelsepolitik: ”med andra ord ett folkmord. Men inte en förintelse”. Bauers fjärde skäl är att eftersom ”judarna befann sig på botten av det helvete som det nazistiska koncentrationslägret utgjorde, var de på ett sätt som saknar motstycke offer för total förödmjukelse och råkade värre ut än andra som var offer för samma brott”. Här talar Bauer således klarspråk. Judarna råkade verkligen - också som individer - värre ut än andra människogrupper. Lidandet kan trots allt graderas. När det gäller Bauers vid flera tillfällen framförda påstående att en stor majoritet av tyskarna skulle ha tagit del i folkmordsaktioner finns det anledning till stor skepsis. Om en majoritet av befolkningen hade deltagit i folkmordet, av vilka skäl hölls det då hemligt? Det finns således starka skäl att vara skeptisk till Bauers bok. Hans tes att en överväldigande majoritet av det tyska folket deltog i folkmordet håller inte. Det gör inte heller hans tes att begreppet ”förintelse” ska reserveras för det judiska folkets offer. Ibland blir Bauers strävan att framställa de judiska offren som överordnade, så obehaglig att han helt glömmer de andra. ”Frågan måste ställas igen”, skriver han, ”varför angrep nazisterna judarna och inte någon annan grupp?”. Men det gjorde de. Låt oss inte glömma det. MATS KG JOHANSSON Fotnot: Första artikeln om aktuell litteratur om Förintelsen publicerades 22/9.