Galenskap – den enda friheten

J G Ballard. Ska man tro författaren och kritikern Deborah Levy och den litteräre redaktören på The New Statesman Jason Cowley så är han den klart lysande stjärnan på en annars mörk och mulen brittisk prosahimmel. När jag inspekterade dagens brittiska litteratur för P1-programmet Böcker i våras lyfte de båda oberoende av varandra fram denne gamle existentialistiske science fiction-mästare. ”J G Ballard är nu över sjuttio och fortfarande i spetsen av samtida skönlitteratur”, skrev Deborah Levy i ett e-brev. På telefon från sin redaktionsbyrå förklarade Jason Cowley att ”Ballard är en av väldigt få brittiska författare som skriver på ett nytt sätt om den moderna världen”. James Graham Ballard föddes 1930 i Shanghai, debuterade på 1950-talet och har nu tjugosex titlar i verklistan. Det är han som skrivit romanerna bakom Hollywood-filmerna Solens rike av Spielberg och Crash av David Cronenberg. Skulle Ballards nya roman Super-Cannes (utgiven av Flamingo/HarperCollins) filmatiseras vore Robert Altman en lämplig regissör. Altmans förmåga att skildra människo-kategorin depraverad överklass (se Spelaren och Prêt-à-Porter) skulle komma väl till pass. Titeln Super-Cannes syftar på kullarna ovanför filmfestivalstaden på den franska Rivieran. I romanen har Ballard anlagt en ”business park” här, ett av de hypermoderna, slutna samhällen för den globala affärs-, industri- och forskningsvärldens toppskikt som diskret börjar uppföras på olika håll i Europa. Den specifika förebilden för romanens elitära samhälle Eden-Olympia är Sophia Antipolis ovanför Antibes, inte långt från Cannes. Om Super-Cannes ska kallas science fiction så är det inte den sorten med rymdfarkoster och främmande varelser på fjärran planeter långt in i framtiden. Planeten är Tellus, tiden är nu, eller åtminstone snart, och människor och miljö är inte heller helt obekanta. Utopin ligger inte längre bort än en intressant renodling av vissa samtida trender. Detta att tidigt spåra och sätta under lupp olika samhällssträvanden i västvärlden har Ballard gjort sig känd för tidigare. I ett par sextiotalsromaner (The Drowned World och The Drought) förutspådde han med flera decennier skräcken för växthuseffekt och atomavfall, och i novellsamlingen Vermilion Sands från 1971 förutsåg han hur underhållning skulle bli vår största industri och tristess vårt värsta onda. Hans förra bok Cocaine Nights utspelades i en spansk semesterort på Solkusten. Här har Estrella de Mar anlagts för att mänskligheten ska uppnå sitt slutmål: total arbetsbefrielse. Men i Ballards nya är vi hitom millennieskiftet. ”Drömmen om ledighetssamhället var nittonhundratalets stora villfarelse”, förklarar Eden-Olympias psykiater Wilder Penrose här. Nu ligger människans frigörelse i arbete, arbete och åter arbete. På Eden-Olympia har man undanröjt alla hinder för detta. Lyxen och bekvämligheten är total, all uppassning av företags- och forskningsvärldarnas eliter ombesörjs av särskild service-personal. Här behövs inga föreningar eller studiecirklar – alla arbetar; ingen välgörenhet – alla är rika; inget rättsväsende – ingen är kriminell. Det är en av de mest civiliserade platserna på jorden. De som bor här behöver inte ägna varandra en tanke. Den representativa demokratin har ersatts av övervakningskameror och en privat polisstyrka. Swimmingpoolerna står vitblänkande men öde. Att springa omkring med bollar av varierande storlek och form förekommer inte heller på Eden-Olympia. Här är arbetet den ultimata leken. Arbetet och… ”Människor är så upptagna av sitt arbete att de inte skulle märka om världen gick under”, konstaterar bokens berättare, Paul Sinclair. Han är en äldre hobbypilot och redaktör för en flygtidskrift i London som efter en störtning lämnar allt och följer med sin fru Jane, en ung och tuff läkare som fått anställning på Eden-Olympia. I sin nyvunna sysslolöshet linkar Paul omkring innanför detta artificiella Edens grindar och upptäcker efterhand alltmer som inte står rätt till. I själva verket har hans fru övertagit tjänsten från den engagerade, unge läkaren David Greenwood som löpte amok och dödade tio personer på Eden-Olympia innan han sköt ihjäl sig själv. Det är i hans hus de bor, i hans säng sover och älskar de. Paul blir besatt av Greenwoods öde: Varför dödade han tio människor? Blev han galen, eller var han den ende som inte blev det? ”All work and no play makes Jack a dull boy”, som det heter i Kubricks The Shining. Naturligtvis blir man tokig av att arbeta sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan – till och med Gud vilade på den sjunde dagen –, men också av den övermänskliga perfektionen. Det går inte att trolla bort våra mörka sidor. ”I ett helt friskt samhälle är galenskap den enda friheten”, deklarerar psykiatern Penrose och ordinerar kontrollerad psykopati. Hur den tar sig uttryck får Paul Sinclair erfara på nära håll. Ballard målar skickligt Rivierans miljöer, och han är pricksäker i personteckningarna. Bilden av Sinclairs grannfru framträder tydligt när Ballard låter Paul notera hennes ”vackra ansikte, allvarsamt som en cancerspecialists sekreterare”. Ändå kan jag inte hålla med Jason Cowley om att Ballard skulle skriva på ett nytt sätt. Han lånar mycket från klassiska deckar- och rysargenrer, och sensmoralen känns igen från mycket annan science fiction: Varje idealistiskt försök att lyfta mänskligheten till en högre grad av medvetande, en ”sannare” form för samexistens, leder ofrånkomligen till katastrof. Gärna en smaskig och spekulativ sådan. Även Ballard blir lite för förtjust i sina kvasi-apokalyptiska visioner, han idisslar dem ett hundratal sidor för länge. Men visst ligger Ballard närmare verkligheten än gängse SF. Det är den moderna världen som spelar huvudrollen i Super-Cannes, och än en gång pekar Ballard ovanligt tidigt och precist på en fara i vår tid: omänskligheten i förlängningen av vårt ekonomiska system. Om många andra SF-författare fascinerar genom att fantasifullt och ofta tekniskt imponerande dikta ihop världar som överträffar verkligheten så engagerar Ballard desto mer: Om vi inte ser upp överträffar snart verkligheten dikten. THOMAS LUNDERQUIST Fotnot: Första delen i serien om engelsk litteratur handlade om Russell Hoban och publicerades 23/8. Nästa artikel handlar om Jeanette Winterson.