Gapet mellan behov och resurser allt större i vården
Han är medicinsk rådgivare i en beställarnämnd i Östergötland, ett landsting som har god ekonomi, och som i mycket fungerat som förebild åt politikerna i Region Skåne i sitt nytänkande om beställare och utförare. Trots den goda ekonomin har landstinget i Östergötland, som alla andra, skäl att diskutera prioriteringar.
Det är en medicinsk paradox att när allt fler äldre kan erbjudas effektiv och livsförlängande behandling, så frågar de också efter mer vård. Och när efterfrågan ökar blir gapet mellan behov och resurser bara allt större, sa Erling Karlsson.
Han förklarade också hur viktigt det är att definiera vad man egentligen menar med "priroitera".
När politiker prioriterar betyder de att de satsar på något. Men prioritera betyder egentligen rangordna. Och i vården rangordnar man i syfte att ransonera vårdutbudet. Erling Karlsson pratade också om en "dold prioritering" – sjukvården har alltid prioriterat – och en"öppen prioritering", det vill säga när medborgarna känner till de beslut som fattas.
Han tycker att det är sällsynt med öppna prioriteringsdiskussioner. Oftast tas ett delbeslut i taget, och alternativen ställs inte mot varandra. Bristfälliga faktaunderlag och revir i vården gör det också svårt att öppet diskutera prioriteringar.
En viktig fråga är – vem har egentligen ansvaret? Politikerna, eller vi i vården? Många säger: om det är politikerna, ge oss då en prioriteringslista!
I valsituationen finns det skäl att fråga sig vad patientens hälsa vinner på en insats. Hur stor är risken i förhållande till nyttan som insatsen gör? Vad kostar det? Svaren måste vägas ihop. I Östergötland har man, lite grann som i Nordöstra Skåne, fokusgrupper. Grupper som träffar patienter med vissa diagnoser, och deras anhöriga, för att få höra hur de upplevt vården.
De har också "träningsläger" för att politiker, tjänstemän och en utvald grupp från vården – chefer och medarbetare – ska kunna ha en dialog i olika frågor.
Genom att jobba i mindre grupper lär man känna varandra och bygger upp ett förtroende. Vilket förstås är bra när man ska arbeta mot samma mål.
Det finns flera sätt att rangordna inom vården. Man kan rangordna mellan olika verksamheter, horisontell rangordning, och man kan rangordna inom en och samma verksamhet, vertikal prioritering.
Vi ska rangordna inom den egna verksamheten, så får politikerna göra det tvärsöver, tyckte Erling Karlsson. Inom hans egen verksamhet, hjärtsjukdomar, ställde sig personalen till exempel frågorna: Vad gör vi till vardags? Vad är viktigast av det vi gör i dag för våra olika patientgrupper? Har vi rätt balans mellan resurserna för förebyggande-diagnos-behandling-rehabiliterang?
Och man rangordnade patientgrupperna med största behoven, och grupperna där insatserna gjorde mest nytta till lägst kostnader. Man fann då ett par "randzoner" där sjukvården lägger mer energi på patienter med lätta besvär, därför att efterfrågan är stor, och en grupp patienter för vilka risken med en insats är ganska stor, men nyttan liten.
Risktrappan ökar med stigande ålder. Inte ens i grupp 1, patienter med livshotande sjukdomar och svåra kroniska, saknas gränszoner där man kan ifrågasätta nyttan med en insats.
Erling Karlsson talade också om hur viktigt det är att beskriva konsekvenserna vid tänkta besparingar inom den sjukhusknutna vården.
Hur drabbas primärvården och försäkringskassan om vi på sjukhuset inte tar emot patienterna?
