Gedins hyllning av Bonniers

Ny bok

Per I. Gedin: "Litteraturens örtagårdsmästare – Karl Otto Bonnier och hans tid" (Bonniers)

För ganska exakt tvåhundra år sedan, närmare bestämt 1801, emigrerade Löbel Hirschels son Gutkind från Tyskland till Köpenhamn. Väl framme i nya hemlandet bytte Gutkind namn till Gerhard Bonnier. 1827 sänder han äldste sonen Adolf till Göteborg där denne slår sig fram som bokhandlare och förläggare. 1827 inleder mellansonen Albert förlagsverksamhet i Stockholm. Yngste sonen David Felix grundar Göteborgs-Posten och första numret utkommer den 5 januari 1859.

Så börjar klanen Bonnier sin marsch mot toppen i den svenska förlags- och tidningsvärlden. Om detta och om den mest dramatiska och livgivande epoken inom nordisk skönlitteratur skriver Per I. Gedin i tilltagna biografin Litteraturens örtagårdsmästare – Karl Otto Bonnier och hans tid.

Som framkommer av titeln fokuserar Gedin på Albert Bonniers son Karl Otto vars stora dröm var att bli beskyddare, fanbärare och förnyare av svensk litteratur.

Medan konservative Albert agerade försiktig general i sina val av författare, ville Karl Otto knyta 1880- och 1890-talets radikala skriftställare till Bonniers. 1851 gav Albert ut finländske nationalisten och antisemiten Zacharias Topelius. Samme Topelius tros ha varit en avgörande inspirationskälla åt unge August Strindberg när denne morgonen efter att ha ratats som skådespelare och i misströstan svalt en opiumkula kom på att han skulle bli Sveriges genom tiderna viktigaste skald.

1856 föds så Karl Otto som 1883 skriver kontrakt med Strindberg. Då är Strindberg, efter tiotalet magra år, uppmärksammad genom debutromanen Röda Rummet och den vassa, antifosterländska Det Nya Riket. Trots Strindbergs omdiskuterade judehat knyts han till juden Albert Bonniers förlag!

Den drivande kraften är Karl Otto som förstår Strindbergs storhet och övertalar fadern. Men det dröjer inte länge förrän problem uppstår; hösten 1884 publiceras Giftas, en tolv noveller lång samling rappa äktenskapsbetraktelser, och kung Oscar II och drottning Sophia ser sin chans att sätta åt rabulisten och skandalskrivaren. Men Strindberg befinner sig utomlands, så när Giftas åtalas för hädelse mot kristendomens sakrament riskerar Albert Bonnier fängelse.

Flera spännande passager och incidenter följer på varandra i Gedins tegelsten där bågen spänner över mer än hundrafemtio år. Som till exempel striden mellan Albert Bonnier och grundaren av Aftonbladet Lars Johan Hierta, vänskapen med Viktor Rydberg (och hur denne nekar att vara jurymedlem i Giftas-åtalet), Alberts fegspel när Rudolf Wall ber honom köpa aktier i Dagens nyheter och fiendskapen med chefsförläggare Holm på Norstedts (målas ut som skurken), litteraturkritikern och stroppen Carl David af Wirsén (hatade Strindberg och allt som var nytt och "osedligt") och John Personne.

Lika spännande är det att läsa om Karl Ottos familjeliv, relationen med romantikern Verner von Heidenstam, konflikten mellan naturalismen och romantiken under 1800-talets två sista decennier och Karl Ottos märkliga stöd åt äventyraren och nazisten Sven Hedin.

Från knatte i den judiska skolan i Gamla Stan får läsaren följa Karl Otto via resan med pappa Albert till Norge på skandinavisk förläggar- och bokhandlarmöte, där sjuttonåringen bestämmer sig för att bli svensklitteraturens örtagårdsmästare, fram till faderns död 1900 och övertagandet av Bonnierimperiet.

Gedin berättar om Alberts hänsynslösa affärsmetoder, hur han tar sig en purung älskarinna (Ebba Herván) när hustrun Betty dör 1888 och om sveken inom familjen; Karl Ottos kusin Isidor, son till Adolf, gav anonymt ut Giftas II efter att Albert och Karl Otto tackat nej.

Vidare har Gedin bara att ösa ur den svenska litteraturskatten. Han tecknar fina porträtt av von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Ola Hansson, Ellen Key och Hjalmar Söderberg och väver samman dessa livsöden på ett förtjänstfullt sätt, men tyvärr; som helhet känns biografin alldeles för tillrättalagd och endimensionell.

Den lilla kritik som Gedin ändå vågar rikta mot Albert och Karl Otto är eftergifter för den nästan skamlösa hyllning som i övrigt ljuder över sidorna. Redan i förordet visar han upp sin odelade lojalitet. Något förvånande berömmer han Bonniers för förlagets goda och humana hand med dess författare, en "sanning" som smakar besk om man jämför den med vittnesmål från flera av förlagets författare som upplever sig överkörda, bortglömda och avspisade så fort succéerna uteblir.

Bonniers är ju, trots allt, en vinstmaskin som ofta sätter skribenterna i andra hand, köper upp småförlag och stjäl författare som först refuserats av förlaget och sedan slagit igenom med hjälp av ett konkurrerande förlag.

Gedins biografi är lite grann ett kompisjobb, ungefär som när eliten sjunger ut i inbördes beundran. Jag vill inte förringa Bonniers betydelse för svensk skönlitteratur, den är uppenbar, i det här fallet saknar jag dock en opartisk granskning av det gedigna material som Gedin haft till sitt förfogande. Detta därför att Gedin utger sig för att vara källkritisk och objektiv.

Låt mig säga så här: Som dokumentation av Bonniersläkten är det här värdefullt material skrivet i lättsmält, Herman Lindqvist-aktig stil. Som historik är det subjektivt i överkant, men läsvärt om man klarar av att bortse från Gedins anmärkningsvärda ställningstagande.

Stefan Whilde

kultur@kristianstadsbladet.se

Stefan Whilde är författare och kulturskribent, bosatt i Malmö.