Gnistan som tändes

Snålblåsten viner runt husknuten, regnet droppar tröstlöst på fönsterrutorna och himlen är grå, grå, grå. Inte nog med att himlen är grå, grå, grå. Jag är också trött, trött, trött. Varför lever man överhuvudtaget? Jag undrar.

Så ringer telefonen. Det är en mycket god vän, hon bor i norra England och ringer ibland, minsann. Hon frågar mig hur jag mår.

–Jag tror att jag har tappat nåt, säger jag. Livsgnistan.

Min vän från norra England är tyst ett slag.

–Livsgnistan, säger hon. Jag kan berätta om livsgnistan, så att du skäms.

Och så berättar hon följande historia:

–En granne till mig – hon bor några hus härifrån – råkade ut för en olycka häromdan. Hon är 93 år och bor i en jättevilla med en stor tomt och sköter sig alldeles själv. I måndags gick hon ner till sitt drivhus för att titta till det. En gammal lömsk, slemmig tomatplanta låg på stentrappan och min granne halkade. Hon bröt lårbenshalsen – det visste hon föstås inte, men hon fick väldigt ont och hon kunde inte resa sig upp.

–Det var kallt och hon förstod att hon inte kunde bli liggandes där på trappan. I fem timmar hasade hon sig fram – med bruten lårbenshals – tills hon kom fram till grinden, som vette mot landsvägen. När hon kommit dit lyckades hon breda ut en stor vit näsduk, så att hon skulle synas bättre. Sen svimmade hon.

–Någon hittade henne och hon kom till sjukhuset och blev opererad. Ett par dagar efteråt hälsade jag på henne och hon var hur pigg som helst. Jag hade med ett par laxsandwiches och lite gin-och-tonic. She liked that.

När jag hört denna historia, böjde jag mig ned och tog omedelbart upp min tappade livsgnista. Det dröjer rätt länge till jag blir nittiotre. Måtte jag då ha en sån livsgnista, så att jag kan hasa i fem timmar med bruten lårbenshals och sen breda ut min vita näsduk för att överleva.

ANNMARI ASKER

Fotnot: Annmari Asker är pedagog på Barbacka kulturhus, Kristianstad.