Grimaserna känns igen
Jonas Gardell: Ett ufo gör entré (Norstedts) Kam i bakfickan på de tajta jeansen, kondom i plånboken. Det hör till, i varje fall om man är kille och går i nian. Ett cigarrettpaket till hands och en klockradio att motvilligt vakna till om morgnarna. Med Ett ufo gör entré återvänder Jonas Gardell till den stockholmska, småborgerliga förort som avtäcktes i En komikers uppväxt (1992). Samma miljö, samma klass, fast mellanstadiet övergått i högstadiet och barnkalasen ersatts av föräldrafria fester i mexitegelvillor där varken sockret i vinet (snabbare berusning) eller en solkig våldtäkt saknas. Det är kärnkraftsdebatter och brytningstid, mjuka 70-talet på väg att bli hårt 80-tal, och frihetskänslan stavas pizza, kiwifrukt, kinarestaurang. Gardell garnerar, förstås, sin roman med tidsmarkörer, från maten via kläderna till rikliga citat ur poplåtarna, men det är ändå inte det representativa – eller allmänna – han huvudsakligen intresserar sig för. Precis som i 92-boken heter huvudpersonen Juha. Han befinner sig långt ner i den hierarki som undantagslöst verkar uppstå i barn- och ungdomssammanhang, fast inte på den definitiva botten där Jenny, en plattbröstad förlorare med mjäll och hygienproblem, är stadigt förankrad. Thomas, ännu en utstött, har befriats från rang- och hackordningen och befordrats till ängel. Och precis som förra gången varvas då-partierna med korta kapitel, vari den vuxne och kringresande komikern Juha – många gånger svår att skilja från Jonas Gardell – tar till orda. Det har, får man väl säga, gått rätt bra för honom, men det var då, när ensamheten och utanförskapet inte alltid kunde delas ens med den i alla bemärkelser isolerade och mobbade Jenny, han konstituerades som människa och fick sitt underifrånperspektiv inristat. Mindre än en mångfacetterat gestaltad roman har det blivit en text i två skepnader, en bekräftande och en befriande. Först härskar den hierarkiska ordningen oinskränkt, alla vet sin plats, bödlarna såväl som offren. Gardell betraktar solidariskt den sociala darwinismen med de svagas blick, Juhas och Jennys, men kan bara konstatera faktum: så här ser världen ut. Sedan händer något. Juha går till en modefrisör i innerstan, förvandlas raskt till popsnöre, eller David Bowie-kopia, och föremål för bödlarnas blickar och intresse. Ingen är vorden Någon och för ett ögonblick råder karnevalens upp- och nervända förhållanden. Så fortsätter det. Gardell utstakar alternativa vägar, bryter upp den självskrivna ordningen och låter Juha utforska sin sociala och sexuella identitet. Romanen får drag av befrielseteologiskt aktstycke och budskapet riktas till de utanförstående, avvikarna: förändring är möjlig. Jämfört med den förra romanen, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter (1998), ett slappt referat utan vare sig empati eller gestaltning, innebär dagens onekligen ett fall framåt. Ändå kommer jag – det goda budskapet till trots – inte riktigt ifrån att detta är ett författarskap som stagnerat. Att Gardell redan sagt och skrivit vad han hade på hjärtat. Att orden om Juha, under mellanstadiet klassens clown, också riskerar gälla hans upphovsman: ”Hans roliga historier slutade att vara roliga, hans grimaser blev bara grimaser.” JAN KARLSSON
