Högstämd lyrik och skitig realism

Ny bok

Theokritos: "Sånger" Övers Ingvar Björkeson (Natur och Kultur)

Det råder just nu högkonjunktur för den antika litteraturen i svensk översättning, mycket tack vare två pågående utgivningsprojekt: Natur och Kulturs serie Levande Litteratur (sexton titlar hittills) och Wahlström & Widstrands Klassikerserie (tio titlar).

Den förstnämnda utökas nu med Theokritos Sånger – 22 kortare och litet längre herdedikter (eller "idyller", för att närma sig den grekiska originaltiteln). Den alexandrinske diktarens litterära status har alltid varit hög, och det vid det här laget oskiljaktiga paret Ingvar Björkeson (tolkningar) och polyhistorn Sture Linnér (förord) bidrar till att upprätthålla den estetiska och kulturhistoriska lödigheten hos den tilldragande lyrikern.

Herdediktningen hade en lång tradition redan innan Theokritos (född 300 f kr) intog parnassen, men hans lekfulla bruk av – och pastischer på – genrens motiv och stildrag bidrog starkt till dess överlevnad och småningom också till att den kunde vidarebefordras till den romerska och sedermera europeiska diktningen.

Själv livnärde sig den infödde sicilianaren som kringresande poet runt Medelhavet; ett slags tidig motsvarighet till medeltidens vagantdiktare. Motiven i sångerna kretsar kring allt från herdepoesins klassiska inslag av arkadiska landskap och erotisk lidelse till dramatiska, burleska och komiska scener ur det lägre folkets vardagsliv. Vem charmeras exempelvis inte av den rejält påstrukne getherdens haltande serenad utanför sin älskades stängda port i den tredje sången:

Hatar du mig? Är min näsa för platt när du synar den noga,

sticker mitt skägg kanske ut? Snart går jag och hänger mig, flicka!

Se, jag har tio äpplen här som jag plockade åt dig

just på den plats du befallt. Och flera får du i morgon.

Under läsningen imponeras man särskilt av Theokritos formmedvetet kultiverade dubbelrörelse, som dels befäster genrens traditioner, men som också tillåter honom att lattja med dem, variera dem i oändliga serier.

Versmåttet är den klassiska hexametern, men inom den homeriska formens ramar utnyttjar han raffinerade grepp som litterära allusioner och intertextuella anspelningar, och blandar friskt mellan högt och lågt, mellan hymnens högstämda lyrik och den skitiga realismens skurrila detaljer.

I den briljanta femtonde sången, Adonisfesten, som skildrar två kvinnors samtal under deras väg till kungapalatsets trädgård, ger Theokritos prov på sin fantastiska förmåga att ge liv åt en tid som för oss efterlevande ständigt riskerar att förblekna i myternas abstrakta världar.

Hans målande karaktärsteckningar torde hur som helst vara oslagbara i den antika litteraturen. Kvinnornas livliga tjatter i den nedan citerade sången skvallrar bland mycket annat om att det nog inte var så lätt att tampas med sicilianska fruar på den tiden heller. När en man ur den festdeltagande folkhopen attackerar dem med orden "Tyst på er, kacklande gäss, hör upp med ert ändlösa pladder!", så får han sannerligen svar på tal:

Nej, hör på den! Vem är du? Vad angår det dig om vi 'pladdrar'?

Vill du befalla så köp dig en slav; syrakusiska damer hunsar du inte!

Martin Lagerholm

kultur@kristianstadsbladet.se